Olga är som vilken fyraåring som helst. Hon älskar att klä ut sig, hoppa i sängen och titta på Greta Gris.
Men hon är också en människa som tvingats på flykt.
Tidigt på morgonen den 24 februari vaknade hon av att raketer slog ner i hennes hemstad Kharkiv. Mamma Natalia förstod inte vad som hände.
– Jag var i chocktillstånd. Allting blev kaos. Jag hörde explosionerna men jag kunde inte ta in det som hände.
Panik utbröt i staden. Natalia berättar om hur människor stod i kilometerlånga köer till mataffärerna, samtidigt som ryska trupper besköt staden urskillningslöst.
Fyraåriga Olga leker tittut med sin mamma och sin storasyster.
Erik Lejdelin
Hårt drabbad
Miljonstaden Kharkiv drabbades hårt av Rysslands bombningar, många var riktade mot civila mål som bostadshus, lekplatser och torg. I juni hade hundratals människor dödats i attackerna, enligt en rapport från Amnesty.
Natalia behövde göra något för att rädda livet på sig själv och sina barn.
– Det var ett jättesvårt beslut att ta, men jag ringde min vän i Sverige. Hon sa ta alla dina saker och kom hit.
Natalia lyckades få tag i en kontakt som kunde hjälpa familjen ur landet. När föraren väl kom behövde det gå fort. Hon fick en halvtimme på sig att packa.
Det blev en ryggsäck till henne och två till barnen. Barnens morfar skrev en skylt med ordet "BARN" som han klistrade på bilen.
– Vi var väldigt rädda för att bli beskjutna.
Natalia kramade sin mamma och pappa. Sedan såg de sin dotter och sina barnbarn försvinna iväg.
Olga älskar Sverige för här får hon göra vad hon vill.
Erik Lejdelin
Mardömslik resa
Bilresan från östra Ukraina till gränsen mot Polen tog fem dagar.
– Vi fick bara köra några få timmar åt gången på grund av utegångsförbudet. Vi blev ständigt stoppade av militär som tittade på våra dokument. Det var en fruktansvärd resa som jag inte vill minnas.
De tog sig över till Polen och flög från Warszawa till Stockholm. En dryg vecka senare flyttade familjen in i ett rum i den gamla militärbyggnaden "Majorskan" i Barkarby.
Nu leker Olga med ett dockhus i ett hörn av rummet. Tioåriga Maria har ett bord med en dator där hon kan göra sina läxor. Utanför fönstret lyser handelsplatsens skyltar i novembermörkret.
– Min bror körde ut mina föräldrar till en by utanför Kharkiv. Jag ringer dem och min bror för att säkerställa att de mår bra, men några andra nyheter orkar jag inte följa.
Natalia från Ukraina bor på Majorskan i Barkarby i Järfälla med sina två döttrar Maria och Olga och deras pappa Alexander. Till jul kommer de köpa en liten julgran som de kommer ha på rummet.
Erik Lejdelin
Hittat hem i Järfälla
Barnens pappa Alexander, som jobbade i Ryssland när kriget utbröt, kom hit i juli. Nu studerar de båda svenska på folkhögskolan. Barnen går i förskolan och skolan. På helgerna gör de cykelutflykter på Järvafältet.
Natalia vill inte tillbaka.
– Jag vill inte återvända till Ukraina. Redan innan kriget hade jag biljetter till Sverige. Alexander jobbade i Ryssland och vi planerade att flytta ihop i Sverige. Tänk hur ödet kan bli!
Livet i Ukraina var svårt redan innan invasionen. Natalia jobbade på ett försäkringsbolag från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Pengar till det "lilla extra" fanns aldrig.
– När min väninna berättade om Sverige trodde jag inte att det var sant, det lät som en annan planet. Jag vill ge mina döttrar något mer. Maria vill dansa och måla, men allt kostar pengar.
Natalia pratar inte gärna om tiden som varit, utan om framtiden. Olga leker tittut med sin storasyster. Hon behöver inte fly mer.
– Hon säger att hon älskar Sverige, för här får hon göra vad hon vill.
Fyraåriga Olga har fått ett hörn av rummet där hon kan leka med sina leksaker.
Erik Lejdelin