Uje Brandelius vardagsrum hemma i Bredäng är fyllt av blombuketter. Bara några dagar har gått sedan hans film belönades med tre guldbaggar för bästa manus, bästa film och bästa manliga huvudroll.
– Det är fantastiskt roligt och surrealistiskt, säger han.
Filmen spelades in under sex hektiska veckor förra sommaren och handlar om Uje och hans familjs vardag i Bredäng. Om middagar i köket, kärlek, musik, jobb, läxläsning och förskolehämtningar. Om upptäckten att han har Parkinsons sjukdom, men också om vårt samhälle.
Spelades in i lägenheten
Stora delar av filmen är inspelade i familjens egen lägenhet. Ujes sambo Therese Hörnqvist och barnen Bixi, 16 år och Vega, 5 år är med och spelar sig själva.
– Det var väldigt roligt, jag trodde det skulle vara mer konfliktfyllt men vi höll ihop, säger Uje Brandelius.
För Bixi var det första gången hon gjorde film.
– Vi övade mycket men det var lätt att komma ihåg replikerna även om det kanske inte är exakt så jag skulle ha sagt själv. Det är jag men ändå inte jag, säger hon.
Även för Therese Hörnqvist som är skådespelare, och inte lärare som i filmen, var det första gången som hon spelade i en film.
"Det är ett stigma"
Filmens Uje drar sig in i det längsta för att berätta för sin familj att han har Parkinsons sjukdom, istället uppdagas det under filmens gång. Men så var det inte för honom själv.
– Jag berättade för min familj, men det är väldigt vanligt att folk försöker dölja det för att det är ett stigma, säger han.
Hur sann är filmen?
– Det är svårt att säga. Men det är en förhöjd version av mig. Jag är lite dummare, lite gulligare och mer av allt. Det är jag fast färglagd. Annars är det våra liv, fast Vega har inte fullt så många aktiviteter.
Gestaltar problem genom humor
Med humor kommenterar filmen vid fler tillfällen samtiden. Ujes karaktär blir när han får Parkinsons lite av en sanningssägare. I sitt jobb på Sveriges Radio får han till sist nog av att vara trevlig mot alla rasister, homofober och sexister som ringer in.
Gång på gång möter han också medelklassens illa dolda förakt och rädsla för de som anses annorlunda. Som när han på sin dotters olika fritidsaktiviteter gång på gång möter föräldrar som frågar var han bor. Föräldrar som när de får höra att det är i Bredäng genast frågar om de bor i bostadsrätt. Och den nervositet som uppstår när de hör att så inte är fallet. Även här ryter han ifrån.
– Det är taget rakt ur verkligheten, fast jag har aldrig lackat ur. Folk har svårt att tänka utanför sig själva och vill placera andra statusmässigt, säger han och fortsätter:
– Den stora vattendelaren idag som skiljer fattiga från rika är inte vad du har för utbildning eller inkomst utan om du äger din bostad eller inte. Stockholm har blivit supersegregerat, det är så tråkigt. Det är likadant med skolorna, vissa ska vara bra eller dåliga istället för att alla är bra och man går i den skola som är närmast.
För hans karaktär är reaktionen en kombination av sjukdomen och att han har fått nog.
– Jag kan känna igen mig i att jag är snäsig mot lite fler personer sedan jag blev sjuk. Jag orkar inte med idioter och tänker mindre på konsekvenserna. Det är både bra och dåligt.
För familjen är filminspelningen ett roligt minne för livet.
– När Bixi är 30 år så kan hon titta tillbaka på det här. Det är en minnesbild av oss den här tiden även om den inte är helt sann, säger Therese Hörnqvist.