Örgryte

– Det är lite omvänt att slå igenom digitalt först, säger Christina Larsson. Men att vara en del av ljudboksboomen har passat mig bra och hela serien har legat på streamingtjänsternas topplistor. Jag är fantastiskt tacksam över att det har gått så bra. Ibland får man nypa sig i armen. Nu hoppas jag att pappersformatet ska tas emot lika bra.

Hennes böcker har totalt sålts i mer än 1,1 miljoner exemplar, mestadels lyssningar, och översatts till bland annat tjeckiska, norska, finska, spanska och polska. Så varför ändra ett vinnande koncept?

– Det känns såklart vemodigt att avsluta sviten. Men jag kände att jag var färdig, hade jag fortsatt hade det varit på konstgjord andning. Och jag tror att läsarna också ville ha ett avslut, efter att jag hållit dem på halster genom sex böcker. Samtidigt var det väldigt kul att skriva sista delen, det sista crescendot. Jag behövde inte hålla tillbaka nånstans utan nu skulle allt som funnits dolt avslöjas. 

Handlingen i nya boken utspelar sig huvudsakligen i Malmö. Men Sektion M, det mobila utredningsteamet med specialister inom utredning, rättsmedicin och gärningsmannaprofiler, är fortfarande stationerat i Göteborg. De utreder mord längs västkusten, Göteborg, Varberg, Steninge, Halmstad och inte minst i Malmö nu då.

– Jag gillar att hålla handlingen i närheten av kusten. Det finns statistik som visar att deckare som utspelas nära hav och vatten är mer lästa än de som inte gör det. Min släkt kommer ursprungligen från trakten kring Harplinge och Steninge utanför Halmstad så det har varit extra trevligt att kunna skriva utifrån de fantastiska kustmiljöerna.

Hon flyttade till Göteborg som 23-åring efter att ha läst en pol. kand. i statskunskap i Linköping.

Ur ett författarperspektiv, vilka är dina favoritområden här på hemmaplan? 

– Det finns en hel del områden som är spännande och intressanta. Inte minst Partihallarna. Det området lever ett helt eget liv. Det finns bara en infart och en utfart, och platsen har historiskt sett kantats av problem som vapenhandel och prostitution. Inte så konstigt kanske, det ligger ju lite för sig själv där i skymundan.

– Säveån har också väldigt coola miljöer med alla små skjul och svartbyggen. Hela området är som en egen liten värld. Jag fascineras av att det ska vara sån himla ordning och reda på stadsmiljön i övrigt, men här verkar allt vara tillåtet.

När Christina Larsson inte skriver så läser hon, eller rättare sagt – lyssnar.

– Jag lyssnar, mest för att det är bekvämt. Tröttnar man på en bok är det bara att ladda upp nästa, det tar några sekunder. Men samtidigt, som författare behöver jag läsa mycket för att hålla igång språket och inte fastna i mitt eget. Man tar till sig orden på ett helt annat sätt när man faktiskt läser. 

Är tryckta böcker ett kulturarv som håller på att gå förlorat, har de spelat ut sin roll?

– Åh nej, de spelar en väldigt stor roll. Inte minst för barn och unga, där är det jätteviktigt med fysiska böcker. Att hålla i en bok, bläddra i den takt man vill och på så sätt ta till sig språket på ett sätt som passar en själv. Bara att kunna gå till biblioteket och välja själv vad man vill läsa är fantastiskt. 

Personligen tror hon att det är dags att tänka om. Att branschen måste hitta ytterligare sätt att göra böcker billigare. 

– Det krävs nya och smartare vägar att utveckla produkten och hålla bokpriserna nere. Mjuka pärmar istället för inbundna böcker, billigare papper och så vidare. I mitt fall släpps hela serien om System M i kartonnage, vilket betyder att det är billigare än en inbunden bok.

Bara en sån sak.