Järntorget

“Att ölen var dyr, maten upp och ner och lokalen lik en bamba spelade mindre roll. När föreläsnings- och kulturverksamheten lades ner kapitulerade arbetarrörelsen, gav upp debatten och sålde Folkets hus.”

Kapitlet om Trappan är bara ett exempel på en tid som flytt. I boken Lilla Valparaiso – nätter och dagar i Göteborg skildrar Olav Fumarola Unsgaard sin tid i nya hemstaden.

– När jag påbörjade projektet hade jag bott här i 20 år. Jag började skriva 20 berättelser om mitt Göteborg för att tacka eller uppmärksamma personer som har betytt mycket för mig och mitt liv i staden, säger Olav Fumarola Unsgaard, författare och programansvarig på Göteborgs Litteraturhus.

Men Olavs Göteborg rymmer fler än 20 krönikor. Därför fylldes boken med 102 korta historier från allt mellan Amanda Peraltas gångväg och Östra Sjukhuset.

– Det handlar främst om personer som jag skrivit in i platser. Men ibland handlar det om en plats jag gillar och ibland är det en bra historia som jag har länkat till en plats.

Markus Andersson

Nattmänniskan och dagmänniskan

Olav är stockholmaren som flyttade hit i början av 2000-talet. Han blev kvar i, vad han upplevde som, en öppen stad till skillnad från en mer tillknäppt huvudstad.

Då var det “nattmänniskan Olav” som lärde känna Göteborg genom kulturutbudet på småtimmarna. Med tidens gång gled han över till att vara mer en “dagmänniska” – en sån som går upp klockan sju och lämnar på förskolan. Kontraster som märks i boken.

Nattmänniskan Olav är på Bwana club i Bommens salonger. Kulturklubben Koloni tillägnans ett helt litet kapitel. Svartklubbarna på King George och Stampgatan 8 likaså.

– Jag kom hit i slutet av svartklubbsepoken. Det är intressant att klubbarna här både var tillåtna och otillåtna och ofta drevs som medlemsföreningar. Jag skulle hellre kalla dem gråklubbar än svartklubbar. Det är något fint med att det inte alltid är en skarp gräns mellan svart och vitt, säger han.

Lovord om Familjecentralen Trädet och Folktandvården Majorna får representera dagmänniskan. Samtidigt som det är en applåd till den göteborgska välfärden.

– Jag kommer från ett överprivatiserat Stockholm. Men här finns fortfarande en fin gemensamhetsidé som jag vill lyfta.

Och vad är väl en stad utan dess invånare och eldsjälar? Vare sig det är tjôtgubben på 3:ans spårvagn eller de alltför snälla men bedrövligt kassa näringsidkarna – enmans-entreprenörerna.

Markus Andersson

Blendalars och Frisörhasse

Ingenting menar Olav. Därför har historier som den om Blendalars skivbutik och Frisörhasse en självklar plats i boken.

– Jag älskar sjömanshistorierna, berättandet och att man tjôtar med varandra i Göteborg. För mig är tjôt att en främmande person vill prata. I början blev jag nästan rädd för jag hade ingen som helst åsikt om vare sig Gais eller Frölundas hockeylag. Och jag kunde inte begripa varför folk pratade om räkpriser, att det på allvar kunde vara ett samtalsämne.

Inget slipper undan i Lilla Valparaiso. Till och med stadens motorvägsspaghetti och E6:ans avfart 75 beskrivs med några välvalda ord.

Förändring. Utanför Lagerhuset pågår arbete med att bygga en ny stadsdel. På andra sidan älven skymtar de gamla hamnkranarna som har fått sällskap av Karlatornet.

Markus Andersson

Chilensk hamnstad

Ett stenkast från den ståndaktiga Trappan har Olav sin arbetsplats i Lagerhuset. Från fönstret skymtar fortfarande kranarna bakom byggplanket utanför. Här håller en ny stadsdel på att ta form som på sikt kommer skymma den gamla vyn.

Det är just genom iakttagelser om platser och göteborgare som en bild av en stad i förändring växer fram i boken. Utan gnäll. Samtidigt skapar skyskrapor och hyreshöjningar farhågor för att det småskaliga och tvättäkta ska knuffas undan.

– Min oro är att detta kommer vara en guidebok om en svunnen stad, en förlorad stad. Det jag vill beskriva är väven av platser, människor och institutioner och de förutsättningar som skapar en levande stad. Det handlar om lekskolor och vårdcentraler för dagmänniskan och andra saker för nattmänniskan. Om det är något jag är arg och förbannad på så är det att exploatörer och byggherrar inte inser att det är den väven som skapar den goda staden.

Varje sida andas Göteborg så varför namnger då en chilensk stad boken?

– En kompis som har bott i Valparaiso sa att berättelserna lika gärna kunde ha utspelat sig där. Jag har aldrig varit i Valparaiso men förstår att det finns likheter. Det är också en hamnstad med ett romantiskt skimmer i förändring. Och det är ju mycket roligare att kalla den det än Lilla London.