Hur kommer det sig att saker och ting ibland bara faller på plats, klickar till, och ibland inte alls – trots att alla förutsättningar finns där på pappret? Ibland slår det ner som en blixt från klar himmel, ibland kämpar man som ett djur för ett klick som aldrig kommer.

Det och andra viktiga ämnen undersöker föreställningen Klicka, som har premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Husby i början av september.

– Den här föreställningen snurrar kring frågan vad som egentligen är grejen, vad är det som får det att klicka? Därav namnet. Det handlar om de stora, existensiella frågorna som människor brottats med i alla tider, säger regissören Johan Paus.

Johan Paus, regissör för nya pjäsen Klicka som sätts upp på Kulturhuset Stadsteatern i Husby.

Amalia Bordahl

Sanna berättelser

Manuset är baserat på intervjumaterial från unga människor runt om i Sverige, som svarat på frågor om kärlek, relationer, livet.

– Man kan säga att skådespelarna sedan gör någon slags undersökning under pjäsens gång. De plockar upp berättelserna som bevismaterial, någon driver tesen "du behöver kanske bara lyssna på din kropp", någon annan kanske tycker att det är cyniskt och driver en annan tes – de debatterar helt enkelt de här ämnena på scenen genom berättelserna, säger Johan Paus.

Och Klicka ska vara mer än bara en pjäs. Publiken ombeds att ta av sig skorna och leds in i ett mattinklätt rum fullt med kuddar och färg.

– Det ska vara en helhetsupplevelse. Det ska kännas gosigt, intimt. Man kommer nära skådespelarna och publiken får göra några egna övningar under föreställningens gång för att själva undersöka vissa av ämnena, säger Johan Paus.

Tidlös handling

Föreställningen riktar sig till personer från 14 år, framför allt de på högstadiet och gymnasiet.

– Men egentligen kan alla se den. Det finns något ålderslöst i kärlek. Hur kärlek fungerar och mänskliga relationer är något som utforskats konstant över en lång tid och i alla åldrar. Alla blir som fnittriga tonåringar när de blir kära. Tanken på att människor ägnat sig åt att förstå sig på kärlek i hundratals år är fin, och jag är glad att jag får jobba med ämnet, säger Johan Paus.

Vad hoppas du att publiken tar med sig ut från teatern?

– En känsla av att ha fått titta in bakom fasaden på olika slags gestalter. Det ska kännas som att man fått lov att tjuvlyssna på den där personen i klassen som man kanske inte känner så väl, som kanske är väldigt blyg, och att man fått chans att känna empati för de som rör sig i samma rum som en utan att för den delen kanske vara en nära person till en.