Det är fullsatt på bageriet, i det före detta lokalcentrumet Kastanjegården i östra Hökarängen. Det doftar nybakade kanelbullar och novemberregnet öser ner utanför. En familj reser sig och ska just gå. Vi ser vår chans. För det här är inte vilka lokaler som helst.

Det var här Farstabon Saime Civas projekt "Min hembygd Hökarängen" drog i gång 1995.

Då var Kastanjegården en mötesplats där det ordnades olika sociala aktiviteter, spelades schack, ordnades loppisar och såldes kaffe till självkostnadspris. Socialtjänsten hade en del av sin verksamhet i lokalen.

Saime Civas kom till Sverige från Kurdistan 1987 tillsammans med sina två barn. Den första tiden i landet minns hon som kall, på flera sätt.

Ordnade föräldramöte

Saimes barn trivdes i förskolan, men när hon och barnen skulle leka på gården på eftermiddagar och helger märkte hon att de andra familjerna undvek dem.

– Det fanns ju inte så många andra invandrarfamiljer då. Jag kände att "så här kan vi inte ha det". Så jag bad personalen på förskolan ordna ett föräldramöte. Då fick jag förklara varför vår familj hade kommit till Sverige, säger Saime Civas och fortsätter:

– Jag bad dem ställa alla frågor de hade. Efteråt knackade en granne på och bjöd in mig till picknick.

Prisat projekt. 1998 blev Saime Civas den första mottagaren av stadens Nelson Mandela-pris.

Pekka Pääkkö

Efter mötet förändrades stämningen och Saime Civas upplevde en stark gemenskap i Veckodagsområdet. Man passade varandras barn, hjälpte till och "ställde upp".

När barnen blev äldre och började skolan fick Saime, via en annan förälder, reda på att hennes son blev retad.

– Jag frågade min son rakt ut. Och först sa han ingenting. Sedan frågade han förtvivlat "varför gjorde du mig mörk och min syster ljus?". Hans syster hade lite ljusare hy.

Saime får tårar i ögonen av minnet.

– På natten satt jag och lärde mig svenska enligt "papegojmetoden". Jag slog upp ord i lexikon och memorerade dem utantill. Jag hittade ordet "projekt", säger Saime Civas, vars engagemang för sonen och andra barn utvecklades till projektet "Min hembygd Hökarängen".

Hon samlade åter föräldrar, presenterade sig och berättade om vad som hänt. Hon kontaktade skolan och krävde åtgärder.

– Jag förstod ju att rasismen inte kom från barnen, utan från snacket vid köksborden.

Mötesplats

Så småningom fick hon anställning på kommunen. Folk möttes på Kastanjegården, och där kunde man som ny i Sverige få hjälp med olika saker som att kontakta myndigheter eller läkare. 1998 belönades Saimes integrationsarbete med stadens Nelson Mandela-pris som uppmärksammar initiativ för ett öppnare samhälle.

– Här kunde bosnier och serber, turkar och kurder sitta bredvid varandra. Kriget var någon annanstans. Här var vi tillsammans i vårt nya land. Men det kom även etniska svenskar, vilket var viktigt, säger Saime Civas, som tror att det är genom dialog och möten man lär sig språket.

– Och samtidigt bekämpar fördomar och rasism. Jag tror fortfarande att det är viktigt att fokusera på förebyggande insatser, på mötesplatser och socialtjänsten, för att skapa ett mer inkluderande samhälle. Den grundläggande principen har inte förändrats över tid.