”Det föddes nog en liten tanke om en pastafabrik redan innan år 1976 när jag låg i mammas mage. När min pappa kommit till Sverige. ”Det finns ingen fabrik i Göteborg” brukade han säga. Jag visste inte vad det var förrän jag fick bo hos mormor i Uruguay, där vi hämtade i en butik och jag fick uppleva färsk pasta för första gången. Sedan dess har jag alltid tyckt att färsk pasta är lite godare.
Jag har jobbat inom många spår. Musik och kultur, både här i Majorna och i Hammarkullen. När jag gick in i väggen för ett år sedan åkte till Italien och lyckades tajma in resan med en pastakurs på en pastamaskinsfabrik söder om Genua. I sällskap av två fantastiska lärare som tillverkat pasta hela sina liv, och två italienare och en fransman var det där jag läkte mig själv.
Jag kom hem och kände jag att det här kan jag göra. Jag hade en tokig kompis som ville vara med, så jag sålde bilen och vi fick ihop till pastamaskin.
I början sålde vi bara till privatpersoner. Vi fick tjata att de inte skulle glömma beställa, och städade och startade upp maskinen för halvkilosbeställningar. Den behöver minst ett kilo deg för att gå runt.
Ibland ångrar jag att vi inte valde att göra hobbypasta i några år först med tanke på vår obetydlighet. Ett aktiebolag är mycket formalia och förra året kanske vi sålde fem paket pasta. Själva årsredovisningen kostade mer. Nu har vi i alla fall fått komma in på några kaféer och restauranger.
Vi tar det som det kommer. Det är inte det här som föder oss, och det är så jag vill ha det. Vi gör pasta med hjärtat och inte med hjärnan. Kanske att vi blir smartare någon dag. Samtidigt vill vi inte fastna i ett läge där vi måste göra pasta. Då blir den inte lika god.”
