Det hela började med att Cheyenne Olander egentligen "inte var jättepepp” på att bo norr om stan när hon flyttade ihop med Lars-Erik Åkerlund på Västervägen i Häggvik för två år sedan.
– Jag tänkte att jag måste hitta något som är spännande här, så jag googlade på Historiska museets databas över fynd från närområdet och hittade ett fantastiskt fint bevarat bälte från sen vikingatid. När jag kollade upp fyndplatsen visade det sig komma från en utgrävd kistgrav bara 200 meter från vår port, säger hon.
Cheyenne hemma vid köksbordet i Häggvik." Först undrade jag varför kängan var så hög vid hälen, men sedan testade jag den och märkte att det var bra för det skyddade hälsenan", säger hon. I handen håller hon en träskål som var sprucken och lagad med silvertråd. Självklart har hon återskapat gravgåvan, med spricka och lagning à la 1000-talet.
Mikael Andersson
Cheyenne har hållit på med reenactment länge, och hon beskriver det som ”det nördigaste nörderiet”.
– Det är lite som lajvare, de som spelar roller i skogen, fast inom reenactment ska kläder, verktyg, mat, öl, ja allt, återskapas så nära den historiska perioden som möjligt.
Grävdes ut på 90-talet
Det välbevarade bältet fick Cheyenne att vilja återskapa den graven, och projektet växte snabbt då hon bestämde sig för att ta sig an två gravar, en man och en kvinna som levde i Häggvik, från 1000-talet.
Gravfältet med totalt drygt 40 gravar grävdes ut när Häggvikstunneln skulle byggas i mitten av 1990-talet. I dag är det ett grönområde, och Cheyenne går där varje dag på väg till och från pendeltågsstationen.
– Det är precis norr om forna “Skälby By” och en del av byvägen gick samma sträcka som gångvägen jag promenerar, säger hon.
Cheyenne började med att finkamma internet efter all information hon kunde hitta om utgrävningen och lånade Riksantikvariets utgrävningsrapport från Vitterhetsakademins bibliotek.
– Jag gillar att göra jättemycket research men sedan när jag ska börja tillverka, då vill jag att det ska gå fort, säger hon.
Vävde i 300 timmar
Några genvägar för att det ska gå fort är emellertid aldrig på tapeten. Allt görs med de metoder som användes för tusen år sedan.
Bara tyget till känningen Cheyenne bär tog cirka 300 timmar att väva berättar hon.
– En fin tweedkavaj i dag har tolv trådar per kvadratcentimeter, men tygerna i de här gravarna har 22–25 trådar. Det är jättefin kvalitet i ull.
Nästa steg var att växtfärga tygerna, något hon gjorde i stora baljor på gården utanför porten. Klänningen har färgats med ett ogräs som heter reseda, och som Cheyenne själv har odlat.
– Sedan färgade jag över med vejde som är släkt med indigo, och så har jag haft i lite salt eller vin för att färgerna ska bli klara och inte så fadda.
Tidigare har Cheyenne mest återskapat kläder från vikingatiden. Den här gången har hon även gjort knivar, mynt, detaljer i bältet och annat smidesarbete, och även skorna i läder. ”Jag har inte sytt med nål utan med vildsvinsborst, som de gjorde då”, säger hon.
Mikael Andersson
Utöver kläderna har Cheyenne även återskapat gravgåvorna och andra fynd, bland annat ett fjärdedels silvermynt.
– Mynten här är nästan alltid i småbitar. De hade inget myntsystem så det var bara silvervärdet folk brydde sig om. Myntet kom från Tyskland år 1050 och det är kul för då kunde vi datera det.
"Storbönder eller handelsmän"
Kvinnan och mannen i de två gravarna levde ungefär samtidigt och det är troligt att de kände varandra. Gravfynden visar att de sannolikt tillhörde ett slags elit, förklarar Cheyenne.
– Jag gissar att deras familjer var storbönder eller handelsmän. Det fanns inga vapen i mannens grav så han var nog inte krigare till yrket. Kul tycker jag för jag är lite trött på bilden av vikingar som bara två meter långa män med vapen. De flesta var bönder, och de var kortare än vi är i dag.
Fynden i gravfältet berättar också att en stor omvälvning var på gång i samhället, berättar Cheyenne.
– De är kristet begravda med kistgravar, men samtidigt är gravgåvor inte en del av en kristen tradition. Och många har torshammare liggande vid fötterna. Kanske har släktingarna slängt med dem, better safe than sorry liksom.
Funderar på nytt projekt
Medan Cheyenne berättar sitter sambon Lars-Åke i soffan och fixar med sina benlindor, som tar en god stund att få på plats. Nu är han klar och vi traskar iväg till gravfältet ovanför Häggviksleden.
– Här är kvinnograven, säger Cheyenne och ställer sig på en gräsplätt vid ett buskage.
– Det syns inget av den i dag, men jag vet att den är här och jag blir lite glad varje morgon när jag går förbi på väg till pendeln.
Cheyenne står på platsen för den cirka 1000 år gamla kvinnograven. Sambon Lars-Erik sysslar också med reenactment, berättar han. "Men jag återskapar mest legoknektar från 1500-talet. Så vi har ett gemensamt intresse, men med några hundra år emellan oss", säger han.
Mikael Andersson
Mansgraven ligger bara 15 meter bort, på andra sidan promenadvägen. Där är gräsmattan full av små hål, för stora för att vara sork och för små för att vara vildsvin tycker Cheyenne.
– Konstigt. Kanske har skattletare varit här. Men i så fall har de inte mycket att hämta – här är väl utgrävt.
Projektet med att återskapa gravarna A11 och A28 från gravfältet i Häggvik tog nästan två år, men nu är det alltså i mål.
– Det känns alltid lite tomt när man är klar med något man jobbat länge med. Men jag börjar genast fundera på nästa projekt, säger Cheyenne.