Vilka är de största utmaningarna för unga vuxna i Göteborg idag? Frågan ställdes i en förstudie för ett par år sedan, och svaret ringade in de som varken går i skolan eller jobbar. På japanska kallas de hikikomori - hemmasittare.
Exakt hur många de är vet man inte riktigt, eftersom de tillhör olika ålderskategorier med olika problem. Klart är dock att de ofta faller mellan samhällets stolar.
Inget hem
Iréne Hallberg har varit fältarbetare i många år. En dag i våras träffade hon en mörkhårig tjej med ledsna ögon på Kärras fritidsgård.
– Hon visade upp ett glatt yttre, men jag såg något annat i hennes blick, säger Iréne.
Simone nickar instämmande. Vid tillfället hade hon varken sysselsättning eller ett hem. Tidigare bodde hon med sin pappa, men ständiga konflikter gjorde enligt Simone att hon inte fick bo kvar.
Istället följde en tid med ständigt nya soffor, ibland även städer. På dagarna sov hon mycket. Ibland följde hon med kompisar till deras lektioner.
– Jag kom ingenstans. Allt kändes hopplöst och jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare.
Men så kom den där dagen på Kärras fritidsgård, fältarbetaren Iréne Hallberg och Hikikomoriprojektet. Där arbetar fältarbetare och specialpedagoger sida vid sida med socialtjänst och arbetsförmedling, allt med målet att dra igång motorn hos unga vuxna som kört av vägen.
– Jag kände genast att Simone hade potential, berättar Iréne Hallberg.
Kom tillbaka
Sakta men säkert byggde de upp en relation. Att det var just Iréne hon träffade var avgörande enligt Simone. Hon får hjälp med att skriva CV, söka pengar hos socialen och plugga körkortsteori. Och kanske allra viktigast - att återvända till gymnasiet.
– Jag trodde inte det skulle gå, så det kom lite som en chock. Jag blev väldigt glad, säger Simone med eftertryck.
Sista pusselbiten är ett eget hem. Men nu har hon i alla fall framtidstro och luft under vingarna.
– Simone har ett helt annat glitter i ögonen idag, säger Iréne Hallberg.
