Nyligen uppträdde Herman Pellbäck, 18, på Djursholms slott. I Banérsalen ljöd då toner av Bach, Chopin, Liszt och Messiaen, inför fullsatt publik under timme.

Att just uppträda - det är något speciellt.

– Det är en sak som får en att älska musiken, säger Herman.

– Efter en sån konsert då känner man sig som kung över hela världen. Man lever verkligen för den stunden.

Mitt i är på besök hemma hos den unga pianisten i Djursholm.

Herman är det tredje syskonet i en skara på fyra. Alla syskonen är kända i Danderyd som musiker och stipendiater. Den äldsta brodern, Lucas bor i Österrike och sjunger opera. Den näst äldsta, Felix är kompositör och yngsta systern, Hansine spelar fiol.

Stipendiechock

I våras var Herman en av 13 unga personer i Danderyd som fick kulturstipendium av Danderyds kommun.

När han fick det var det en chock, berättar han.

– Jag tyckte att när jag träffade juryn att jag spelade dåligt. Jag borde värmt upp mer innan och var stel. Det kändes som jag bara flängde med armarna.

– Det var väldigt kul, men oväntat.

Förutom stipendiet bjöds han in att spela på slottet.

Spelar fyra timmar om dagen

Ett i raden av många uppträdanden som han gör. Alltid är det något på gång. Både privat och i skolan, som han har gått på sedan han var liten, Lilla akademin inne i Stockholm.

När vi träffar honom har han nyligen kommit tvåa i en pianotävling i Malmö.

Mycket tid går åt till musiken, berättar han. Om han inte träffar kompisar, är med familjen eller pluggar sitter han framför pianot.

– Fyra timmar, plus, ungefär, om dagen.

Han sätter sig vid flygeln hemma i vardagsrummet och spelar ett stycke av Messiaen, Regard de l'Esprit de Joie. En kavalkad av toner träder fram. Sedan byter han till Bach.

Såg musik i färger

Den franska tonsättaren Olivier Messiaen är en favorit.

– Messiaen var ett geni som kunde se musik i färger och förklarade hur hans musik såg ut, det är spännande... men han är inte Mozart direkt.

Det märks att Herman är luttrad och van vid stor publik. Övning är det viktigaste inför uppträdanden, berättar han.

– Då känns oftast bra. Du vet aldrig om du kan ett stycke bra förrän du är i skarpt läge med publik, säger han och berättar vidare:

– Är man ute efter att spela felfritt blir det sällan bra. Tänk att du ska spela en miljon toner under timme. Det kommer bli fel. Då är det bättre att tänka: Jag ska spela bra musik som den här publiken kan njuta av.

– Det roliga är att man då också gör färre fel, än om du fokuserar på att spela perfekt.

Inget sabbatsår

Om det blir en karriär som solist återstår att se.

– Det är det man tänker man på hela tiden, just nu. Jag tvekar och tror samtidigt att det finns en fördel att vara säker på om man ska satsa. Men det är kanske inte är så ovanligt att tveka i den här åldern, säger han.

Snart är det dags att söka fortsatta studier på universitetsnivå. Att ta ett sabbatsår är inte aktuellt.

– Det är som med idrott. Om du är ung och tävlar på elitnivå i skidåkning, då kan du inte ta ett avbrott. Vi får se hur det blir!