”Åh herregud, nu blir jag tårögd. Jag säger inte hejdå, det gör jag inte. Jag säger på återseende. Jag kommer alltid ha Biskopsgårdsborna i mitt hjärta och jag vill att det ska gå bra för dem. Men vet du vad? Det hänger på deras egna engagemang och delaktighet. De måste ha framtidshopp och ta ansvar för sina egna liv. Jag vill att de ska tro på sig själva! Ta plats! Stå upp! Det är människorna som gör stadsdelen. Jag har suttit mitt i smeten i många år, med brända bilar och skjutningar. Men jag har aldrig varit rädd, aldrig gått och gömt mig. Det är väl för att jag känner ungdomarna. Ena dagen ligger de här på kontoret, påtända så de nästan dör, och nästa dag har de skjutit varandra. Nästa dag igen sitter de i min blå soffa och gråter. Eller så kommer de in och ger mig en kram. ’Tack för att du räddade mig Maggan’. ’Det är du som styr över ditt liv, kom ihåg det’, säger jag då. Störst betydelse har jag nog haft i min samverkan med de som lever och bor i Biskopsgården. Som en person att prata med, träffa, tycka till och berätta för. Jag har fått mycket ris och ros. Roset har gjort att det varit kul att gå till jobbet varje dag. Men riset har gett mig något att bygga vidare på. Jag har nog varit någon Biskopsborna känt att de kan lita på. Men jag är inte den som tittar tillbaka och tycker det var bättre förr. Nänä, det har jag aldrig gjort. Det vi gjorde igår, det gjorde vi då. Nu får vi se framåt.”

Berättat för Mia Pettersson

mia.pettersson@gbg.direktpress.se