Stefan ”Lillis” Åkerlund slutar aldrig att överraska. Om mindre än två år fyller han 60, men kärleken till skateboardåkningen släpper inte taget.

Nyligen kom han hem från Japan där han tog plats på pallen.

– Det var en nationell tävling och jag var med

i proffsklassen. jag hade inte förväntat mig att hamna på tredjeplats. Den nya generationen kids i Japan, de är så himla bra, säger han med ett brett leende.

– Det är roligt för jag säger till dem att jag vill göra deras tricks, för det är mycket svårare grejer än jag gör, men de säger: Vi vill åka som du.

– Det är jättekul, hur vi kan inspirera varandra.

Och det är just för att han vill inspirera som vi träffas den här kvällen i skateboard

hallen på Fabriksvägen. Men kanske inte på det sätt man först föreställer sig. För även om Lillis pratar lika entusiastiskt som vanligt om sin åkning är det inte den vanliga Lillis vi möter. Inte riktigt. För det här är en kille som har slitit med sig själv en längre tid.

– Mamma gick bort 2015 och då var det lite jobbigt. Jag blev lite orolig för att hon gick bort i bukspottkörtelcancer och då gjorde de en genetisk utredning på mig och man hittade en liten cysta och någon gen också.

Magnetröntgas

Det visade sig snart att risken att han ska drabbas var liten, men den lilla risken räckte för att hjärnspöken skulle börja rassla med ångestkedjorna.

– Det började bubbla där.

På grund av den förhöjda risken genomgår han en magnetröntgen en gång om året.

– Under pandemin tappade de bort mig i systemet så de röntgade inte mig och då blev jag lite orolig. Tänk om det har hänt någonting under den här tiden.

Det hela ledde till en panik

ångest och trots att han snart fick läkarbesked att allt såg bra ut spred sig paniken inombords.

– Jag åkte till psyket i Uppsala fem gånger. Jag satt och grinade på golvet och ville inte åka hem.

Hopp. Stefan ”Lillis” Åkesson tror på framtiden.

Daniel Sjöberg

Fann hjälp

Lillis förstod att han lider av hälsoångest.

– Jag prickade in på varenda grej. Jag blev sjukskriven

När jag försökte komma tillbaka drabbades jag av panik attack igen för att jag hade några utslag på halsen.

Efter att ha sökt en längre tid hittade han en psykolog som var duktig på just hälsoångest.

– Det klickade väldigt bra. Vi körde en terapi som heter ACT, acceptance and commitment therapy och jag fick en medicin som hjälpte.

Ett tag kunde han inte ens åka skateboard, men han tog sig långsamt tillbaka, till såväl jobb som brädan. Nu kör han igen och nyligen var han alltså i Japan och tävlade. Det betyder inte att han är frisk.

– Det är inte säkert att jag blir av med min ångest, men jag försöker leva med den. Psykologen sa att jag ska hantera den som ett jobbigt syskon. Som bara hänger efter

– Jag mår bra när jag åker skateboard, det har jag insett.