Som tonåring startade Bosse Winberg the Rebels tillsammans med vännen och basisten Björn Thelin 1956. Tillsammans utvecklades killarna och bildade flera band på vägen innan the Spotnicks blev verklighet 1961.
Göteborgskillar
Göteborgskillarna var starkt påverkade av the Ventures och the Shadows gitarrbaserad pop. Bosse Winberg var sologitarristen som inte bara var intresserad av att spela på sitt instrument. Hans vurm för teknik gav bandet sitt sound som gav eko ut i världen. För snart var Sverige inte stort nog för göteborgarna. Tyskland väntade, precis som England där bandets musik fick spridning via klassiska Radio Luxemburg.
Från sovjets rymdsatsning
När Spotnicks, namnet togs förstås från den sovjetiska rymdsatsningen med rymdfarkosten sputnik, medverkade 1962 i tv-programmet "Nya ansikten" från hemstaden lånade bandmedlemmarna rymddräkter från en Povel Ramelshow. Genomslaget blev enormt och blev också en sorts signatur för bandet. Gruppen syntes snart spela över hela Europa, men kom också att bli stora i Japan och Mexiko.
Spotnicks lades ner och återbildades. Alltid med Bosse Winberg som gruppens musikaliska motor. I mars 2019 gjorde gruppen sin sista spelning, som också var en hyllning till Bosse Winberg som fyllde 80 år 27 mars.
Gitarrspel i särklass
Hans gitarrspel var i särklass och med sin musik fick han vänner världen över. Men Bosse Winberg valde också att gå sin egen väg. Något han definierar på Spotnicks hemsida i en presentation av sig själv där han håller hemligheten med sitt sound just hemligt:
”Jag vill direkt avfärda myten om Fendergitarrer i allmänhet och Stratocastern i synnerhet. Enligt den s.k. expertisen så är gitarrerna som tillverkades efter 1965 rena skräpet vilket jag inte alls håller med om. Jag hade en Stratocaster som var byggd 1961 och den var riktigt usel; den lät helt död även om jag bytte strängar. En musiker i Mexico köpte den av mig.
Det finns enligt min mening bara bra eller dåliga gitarrer – kvittar vilket tillverkningsår och fabrikat! Man ska ha en bra gitarr som man trivs med – oavsett märke – skapa sin egen stil, spela det man tycker om och inte försöka att plagiera andra. Själv spelar jag på en Fender Stratocaster från 1965 som jag köpte i Hollywood, Californien, USA. Gitarren var i original Sunburst Color, men eftersom jag inte gillade färgen, brände jag bort lacken och lade på tio lager så kallad polerlack. Stämskruvarna var inte av bästa kvalitet, så de bytte jag ut till Yamaha efter ca 20 år. Mikrofonerna blev med åren ganska trötta och dessutom, eftersom de var av typen single coil, tog de upp brum-fält från gamla ljusanläggningar som fortfarande finns på många scener. Att stå och vrida gitarren 135 grader från publiken för att det inte skulle bli brum ser ju ganska fånigt ut. Därför bytte jag ut dem för två år sedan till Kinmann HX-SC. Nu är dom knäpptysta och låter faktiskt mer Stratocaster än originalet. Min förstärkare är en hembyggd rörförstärkare på 135 Watt (270 W musikeffekt).
Jag har vuxit ifrån galopperande ekon som Binson – gnissel och svaj – Echolette och Dynachord – brus och distorsion – och allt vad det innebar med bandbrott och annat krångel. Mitt eko eller delay av idag är av fabrikat Alesis som har 99 olika program.Jag använder bara tre av dem men hur de är inställda tänker jag inte berätta…
Högtalarlådan är försedd med två 15-tums JBL D 130 E som är svåra att hitta idag.Det har ju faktiskt hänt en hel del på den elektroniska sidan sedan 50- och 60-talen och de som vill kan numera inhandla digitala prylar som efterliknar de gamla maskinerna med inbyggt brus, dist och svaj.Det är konstigt och lite sjukt på något vis att allt ska förbli som det en gång var.Jag brukar fråga vissa inbitna fans om de fortfarande kör omkring i en Volvo Amazon…”
