Doften av nybakade minibaguetter sprider sig i lägenheten. Det är svårt att kila ner laptopen på köksbordet bland franska kaffekoppar, smör, ost och kanelgifflar. Där trängs också en Mitt i-tidning uppslagen med en överdrivet stor bild på Nackareportern. Lars Carlén häller upp kaffe och berättar att han har läst på inför vårt besök.

– Jag tyckte att du såg hurtig ut och tänkte till slut: Han äter kanske inte bröd. Men bullar äter väl alla?

Vill se prydlig ut

Lars Carlén har en japansk daruma-docka som ska bringa tur. Men hittills har den inte hjäpt honom att hitta ett nytt jobb.

Pekka Pääkkö

Han bär finskor inomhus, en måttsydd skjorta från Ströms och en väst i möbeltyg som bara finns i två exemplar. På soffan intill vilar en röd slips. Slipsar är egentligen ”inte så himla bekvämt”, tycker han. Men nästan varje gång han träffar en rekryterare bär han en.

– Jag tror ändå att det ger ett bra intryck att se prydlig ut. På ett sätt är det att visa respekt: jag försöker se fin ut när jag träffar den här personen.

Förra hösten startade han podden Gentleman Lars. Från början var den tänkt att handla om konst, design och hans strävan att bli en gentleman. I avsnittet som publicerades den 4 maj kom en vändning.

– Just nu har jag ett stort problem. Jag måste hitta ett nytt jobb ganska snart.

Lyssnarna får höra honom berätta om sin oro för sin psykoterapeut.

– Mitt mål var att skicka en ansökan om dagen. Det har inte fungerat riktigt. Vissa dagar har jag skickat två ansökningar, andra inte någon. Men jag har åtminstone skickat ansökningar varje vecka. Det är inte bra men det är okej. 

En rekryterare som nekar honom jobb tipsar hur han ska vässa sitt CV.

– Du skulle kunna kvantifiera dina resultat. ”Jag har gjort poddar.” Hur många? Hur ofta? Vilken längd? Hur stor publik? Har den ökat?

Lars Carléns ambition har varit att göra ett avsnitt i månaden. Hittills har sex episoder publicerats. 

– Jag är ju försökskaninen eller labbråttan. Jag berättar både om sådant som går bra och sådant som går dåligt. Jag är skittrött på folk som bara sitter och skryter.

Missade jobbsamtal

”Just nu har jag ett stort problem. Jag måste hitta ett nytt jobb ganska snart”, säger Lars Carlén i sin podd.

Pekka Pääkkö

Han berättar att han är stolt över böckerna han har skrivit ”Varumärket på Internet” och ”Bli en varumärkesbyggare”. Men också om haverier.

– En rekryterare hade bestämt en tid att ringa upp mig men jag glömde bort det. Det var inte jättebra. När jag ringde upp hade jag bränt mina chanser. Jag skulle tro att många har gjort något liknande någon gång.

Han visste att visstidsanställningen som kommunikationsansvarig hos TAM-Arkiv skulle ta slut den 25 augusti. För att undgå arbetslöshet började han från den 1 augusti bombardera Linkedin med inlägg under parollen: ”Så skaffar jag ett nytt jobb på 25 dagar”.

Ansträngningen gav resultat. På 28 dagar hade han 50 636 visningar – en ökning med 1 264 procent.

Samtidigt konstaterade han den 25 augusti att han inte nådde ända fram.

”Tortyr”

Han har dragit flera lärdomar.

– Att svara på annonser är det närmaste tortyr – det är jättetråkigt.

Responsen är oftast minimal.

– Jag bjussar på några timmar av mitt liv för ingenting. Tillbaka får du ett standardiserat svar: ”Tack för din ansökan. Vi har gått vidare med andra sökande”. De borde skicka en biobiljett i stället, säger han.

Spontanansökningar är effektivare.

– Ofta fick jag ett snabbt svar från en riktig människa.

Han har inget nytt anställningsavtal påskrivet men har ändå hopp om framtiden. Ett par timmar efter vårt möte ska en rekryterare ringa upp honom. 

– Jag vill ha ett jättebra, spännande, kul och välbetalt jobb. Jag vill förändra världen.