När Oleksandra Orekhorskas två barn kom till Lidingö var de oroliga, efter vad de hade varit med om i Ukraina.

– De var rädda för helikoptrar som flög och ambulansljud. Men här på Lidingö har jag fått så mycket hjälp och stöd.

Hon kom till Sverige ensam med sina barn för snart ett år sedan – sedan dess har hennes man anslutit och i dag är familjen samlad i Högsätra.

– Nu är mina barn väldigt glada och nöjda. De tycker om skolan och pratar svenska bättre än sin mamma.

Viktoriia Stelmakh kom också hit tillsammans med sina barn. Hennes tredje dotter kom senare. Men Viktoriias man är fortfarande kvar i hemstaden.

– Männen släpps inte ut, säger hon.

Efter att ha bott i tre olika familjer på Lidingö – som alla blivit goda vänner till henne och barnen – har hon anvisats till Rågsved av Migrationsverket och fått en lägenhet där.

– Så nu pendlar vi alla hit till ön. Mina två yngsta döttrar tränar här varje dag. De har varit ukrainska mästare i konståkning.

Både Oleksandra och Viktoria har hittat jobb på hotellet Ellery Beach House i Elfvik.

”Vi var i chock”

De båda studerar också svenska i Ansgarskyrkan i Lidingö centrum tillsammans med William Sokka, som nu jobbat ideellt som svensklärare för ukrainare. Varje lördag det senaste året har den ukrainska befolkningen på Lidingö samlats
i kyrkan.

Viktoriia Stelmakh, William Sokka, Oleksandra Orekhorska och Zoryana Kiktso.

Rósanna Róbertsdóttir

– När allt började var alla i chock. De som kommit hit var i chock – vi var i chock. Jag kände att jag måste hjälpa men visste inte hur, säger William Sokka.

I dagsläget läser drygt 20 personer svenska med William.

– Ett tag var det cirka 90 elever. Det finns ett väldigt stort intresse för att lära sig svenska bland dem som kommit från Ukraina.

Förenar kvinnor

Zoryana Kiktso – som kommer från Ukraina men har bott på Lidingö
i cirka 10 år – hade också en stark känsla att hon måste göra något när kriget bröt ut. Hon initierade Ukrainska kvinnoföreningen i Sverige och har liksom William infunnit sig i kyrkan alla lördagar sedan dess.

– Jag vill förena ukrainska kvinnor och tycker att det är viktigt att vi behåller vårt språk, kultur, tradition, säger hon.

"Vi har haft prov och alla klarade proven med utmärkta resultat. Det finns en fantastisk vilja att lära sig svenska", säger William Sokka. På sina svenskalektioner berättar han också om svensk kultur.

Privat

Zoryana Kiktso vill förmedla sin tacksamhet till Ansgarskyrkan och dess ordförande Sven Erik Wånell.

– Vi betalar ingenting och får kaffe, hjälp och stöd. På lördagar har vi tre våningar här fulla med personer från Ukraina. Kyrkan blir en ukrainsk mötesplats.

– När barnen kom vågade de inte prata eller äta och mammorna var också traumatiserade. De visste inte var deras män var, blir mitt hus bombat? Vi förenade människor, och titta – vi är som en familj nu.

På lördagar blir Ansgarskyrkan en ukrainsk mötesplats med tre våningar fulla med aktiviteter för personer från Ukraina, berättar Zoryana Kiktso.

Privat