"I 20 år har jag skrivit böcker och debatterat. Jag fick hat, hat, hat – och en massa glädje. Men nu vill jag fokusera på ett kärleksbudskap, gå ut och möta folket, föreläsa och sjunga för dem.
Vi alla måste träna på att möta vår rädsla, och för mig blir sången ett av verktygen. För några år sedan blev jag inbjuden på anstalten Hall. När jag träffade de här tungt kriminella killarna bad jag dem skriva på en vit lapp vad de är mest rädda för. Jag samlade in lapparna och då stod det samma sak som jag hade skrivit: att stå på en scen och sjunga.
Jag fick betyg 1 i musik, så jag sjöng inte på 50 år. Men när jag åkte från Hall tänkte jag: jag tänker inte leva mitt liv så här. Då skrev jag ett brev till Christer Sjögren i Vikingarna och frågade om jag fick träffa honom och träna. Det var bara en chansning, men jag fick träffa honom! Sedan tog jag reda på en riktigt duktig sångpedagog som jag gått hos kontinuerligt."
"Första gången jag sjöng inför seniorerna var i påskas nere på träffpunkten. Det blev ju bra, så jag skickade ut ett blad om 'Den sjungande polisen'. Då är man unik, tänkte jag. Det kan ju inte finnas så många som har varit på Norrmalmspolisen och dirigerar med batong.
Sista tiden har jag fått fem bokningar per dag, så jag är helt chockad! Jag drömde om att bli frälsningssoldat som liten pojke, få gå ut och sjunga och sprida glädje – och nu får jag göra det.
För ett och ett halvt år sedan flyttade jag hit. Jag älskar Sumpan och bodde också här en kort tid 2007. Då hyrde jag i andra hand i nederdelen av en villa, av en dam i Duvbo. När hon var ledsen ville hon höra en speciell sång: Han måste gå med Gunnar Wiklund. Hon omkom tragiskt för några år sedan, men jag går ibland till minneslunden där hon ligger. Så om ni hör någon sjunga där, då är det jag."
Berättat för: Alexander Kuronen