Året är 1965. En tisdag i november. Under Södermalm bygger Televerket en kabeltunnel, från Hammarby industriområde till Gotlandsgatan. Vid tiotiden på kvällen har den sista salvan sprängts för dagen.
Elektrikern Sören Jansson och ingenjören Kjell Nilsson går på dagens sista skift, stiger in i hissen som tar dem ner till tunneln, 40 meter ner i berget. Deras jobb är att kontrollera att tunneln ligger rätt efter ritningarna.
Väl nere sätter de sig i det lilla tåget som används för att frakta bort sten, och åker några hundra meter norrut längs tunneln.
De har i varit nere någon timme när en dov knall hörs. Något har gått fruktansvärt fel.
https://www.mitti.se/nyheter/staden-ar-mer-av-en-schweizerost-an-man-kan-tanka-sig/repucc!Ove@@YKz14i@M8NJMkk5AQ/
"Jag trodde vi skulle dö"
I dag är Kjell 82 år gammal, men upplevelserna från de där novemberdagarna minns han tydligt, 56 år senare.
– Det blev ett jävla tryck i öronen. Först trodde jag det var nån kompressor som gått sönder, men så kom vattnet, säger Kjell.
I södra delen av tunneln har en bergvägg gett vika. Slam och vatten forsar in mot där tunneln är som djupast, sedan börjar det stiga upp mot där Sören och Kjell är.
– Vi tog oss bort mot slutet av tunneln, och jag tänkte att det bara var att hålla huvudet över ytan så länge som möjligt. Jag trodde vi skulle dö, säger Kjell.
– Men så stannade vattnet, och jag tänkte "jävlar, vi har en chans att klara oss".
Hoppas på räddning
Det Kjell och Sören nu finner sig instängda i är en ungefär 50 meter lång luftficka, tre meter hög och tre meter bred. Nu återstod bara att vänta, och hoppas att hjälp var på väg.
– Sören gick runt och skrotade löst berg, jag sov mest på vagnen för att få tiden att gå, med dynamit som huvudkudde. Jag bodde med min fästmö Anki, Sören hade också en tjej. Vi pratade mycket om dem. Och fotboll och trav, säger Kjell.
Så går hela onsdagen.
Instängda bakom slampropp
På gatunivå är räddningsarbetet i full gång, men brandförsvarets grodmän har konstaterat att det inte går att ta sig in eller ut via hisschaktet.
Man börjar borra ett hål, ungefär en decimeter i diameter, från gatan till tunneln, för att få kontakt med de instängda.
– På torsdag hörde vi någon borra. Sedan blev det ett uppehåll på en, två timmar, då trodde vi de borrat förbi oss, säger Kjell.
Men man hade inte borrat fel. Uppehållet beror på att man är tvungen att vänta in tryckutjämningen, och samma morgon når borren ner till tunneln.
Kontakt
Kjell river loss en sida ur sitt anteckningsblock, fäster det i tråden som sänkts ner, och skickar upp en hälsning – "Både Kjelle och Sören är schyssta. Skicka ner lite käk!"
– Så kom det ner korv inlindad i tidningspapper, från Kvarnen eller Gröne Jägaren, tror jag. Kall var den, säger Kjell.
Borrhålet är litet, och man kommer fram till att det inte går att göra stort nog för att få igenom en människa. Istället fokuseras räddningsinsatsen på att pumpa vattnet ur tunneln, och hämta ut Kjell och Sören samma väg som de kom in.
Rejäla pumpar, som kan hantera den stora mängden sand och slam som finnas blandat i vattnet, hämtas till Stockholm.
Väntan på bättre sändningstid
När tillräckligt pumpats ut går det att gräva sig fram i den sand som blir kvar, längs tunnelns tak. Efter några dagar lyckas grodmännen ta sig fram till Kjell och Sören.
– De nådde oss lördag kväll. Men då fick vi inte komma ut, de ville få ut oss på bättre sändningstid. Så förbannade vi blev, säger Kjell.
Kjell och Sören får snällt vänta kvar en natt till. Nästa morgon börjar de åla sig ut längs tunneln, och efter fyra och ett halv dygn under jord ser de äntligen dagens ljus.
– Det första jag gjorde var att krama om Anki, förstås. Och farsan, som åkt upp från Skåne. Massa reportrar var där, så de fick som de ville, det var väldigt bra sändningstid, säger Kjell.
Lång kärlekshistoria
Anki och Kjell gifter sig året efter, men lyckan blir inte långvarig. 1970 skiljer de sig, och de ses sedan inte på 42 år.
– Men för ungefär tio år sedan ringde hon, och ville veta var jag tagit vägen. Och vi har varit ihop sedan dess, säger Kjell.
Hur har dagarna i tunneln påverkat dig?
– Inte ett dugg. Tydligen har jag ett bra psyke. Och jag fortsatte jobba i tunnlar.