– Trapporna kommer jag inte sakna. Jag har inga problem med dem i sig, man får snygg rumpa, men folk klagar alltid på att det är jobbigt att gå i dem när de kommer hit.
Vi ses hemma hos Sandra Beijer, i lägenheten fyra våningar upp, med balkong mot Greta Garbos torg. Hon ursäktar det stökiga sovrummet, och leder oss till vardagsrummet. Ett varmt sommarljus slår in genom fönstren.
– Nytorget var en naturlig plats att söka sig till. Det är som en by mitt i stan, och min bästa vän bodde tvärs över gården. Jag är glad att jag hamnade här.
Sandra har bott här sedan hon flyttade hem från New York, för sju år sedan. Nu börjar det dra ihop sig till flytt igen. Vart vill Sandra inte säga. "Inte som en cliffhanger", men det är lite detaljer kvar att reda ut.
–Jag kommer sakna det. Utsikten, att bo ovan träden. Jag gillar mina stammisställen. Det är alltid bitterljuvt att flytta, men det brukar vara kul när det väl är gjort.
Från tidsfördriv till heltidsjobb
Sandra startade bloggen Niotillfem 2005. Då visste folk knappt vad en blogg var för något. Men fenomenet växte. Sandras blogg gick från att vara ett tidsfördriv till ett heltidsjobb, och inom några år var det en av de största bloggarna i landet.
Varje vecka klickar 150 000 läsare sig in för att följa Sandras vardag, läsa om hennes med- och motgångar, låta sig inspireras av kultur, mat och mode.
Att dela med sig av så stor del av privatlivet är inte så farligt som man kan tro, menar Sandra. Hon har heller aldrig ångrat något hon publicerat.
– Eftersom det är jag, och bara jag, som väljer vad som ska publiceras och vad som skrivs har jag alltid en stadig hand på rodret. Om jag exempelvis delar med mig av något sårbart är jag noga med hur jag formulerar mig och jag gör det aldrig i stundens hetta.
Trogen skara läsare
Oräkneliga läsare har följt hennes liv, parallellt med sina egna. Många från tonår till vuxen ålder.
– Det känns jättemysigt. Det har även jag gjort, med andra bloggar. Det är fint att jag behållit läsare så pass länge, det betyder att jag gör något bra.
Med inflytande kommer ett visst ansvar, även om Sandra inte riktigt ser det på det viset.
– Det gäller att ha en bra, inre kompass. Jag tänker inte på att jag ska ta ansvar med varje inlägg. Det är mer att vara en bra medmänniska i verkligheten, försöka vara en rimlig person.
Hur stor är skillnaden på dig, och den Sandra man lär känna genom bloggen?
– Extremt liten. Jag vet själv inte var den ena börjar, och andra slutar. Men bloggen är skriven text och bilder, det är ganska långt från en verklig människa. Verkligheten är lite mer komplex.
Månader från att bli mamma
Förutom flytten är en annan förändring stundande. I oktober väntar Sandra sitt första barn.
– Det är spännande, och läskigt. Men jag älskar min kille. Är barnet bara hälften så gulligt som honom kommer det bli bra.
Bloggen får inte en ny inriktning i och med barnet, menar Sandra, även om det klart blir lite annorlunda i och med att hennes liv blir annorlunda.
– Men det kommer inte bli en föräldrablogg. Det finns det redan tillräckligt med.
Första tv-serien
Sandra är nu aktuell med filmatiseringen av hennes andra bok, Allt som blir kvar, som börjar filmas om nån månad. Hon har skrivit manus och är exekutiv producent.
– Det är så jäkla kul att boken får liv. Jag har alltid sett karaktärerna framför mig. Nu ska det visualiseras, det är så fett.
En 22-årig tjej, likt Sandra uppvuxen i stan, blir dumpad av sin kille. Tillsammans med en killkompis försöker hon komma över honom. Den utspelar sig under "en skitig juli".
– Stockholm är speciellt i juli. Det är en ödesmättad stad, tom. Jag har själv haft sådana somrar när jag gled runt, snodde servetter från 7-eleven, levde på nudlar och lade alla pengar på öl.
Södermalm, med sina restauranger, parker och barer, är till stor del skådeplats för berättelsen.
– Som ung dras man hit. Så det kändes glasklart att de skulle få spåra ur här.
Helt från området försvinner hon inte. Kvar är kontoret på Nytorgsgatan. Och bloggen tycks inte vara på väg någonstans.
– Som med alla jobb tröttnar man då och då, men jag har aldrig tröttnat så lite som på det här. Det är en sådan lyx att skriva dagbok som yrke.