Mirre Sennehed kom från Linköping till Göteborg 2006. Nyss färdig med lumpen hade hon konstaterat att vännerna dragit vidare ut i världen. Linköping kändes plötsligt trång. För efter att sedan elva års ålder hållit inne med den subkultur som vuxit i henne sedan hon upptäckte Marilyn Manson och Ebba Grön hade hon börjat färga håret. Ett första steg mot att bekänna för sig själv den hon ville vara.
– Det var tufft att vara annorlunda som 11-åring. Jag orkade inte det och var "vanlig" i många år. Men i slutet av lumpen färgade jag håret rött. Min löjtnant skrev "Sennehed! Ryssen ser dig på långt håll!", säger hon och ler.
Det blev alltså Göteborg efter lumpen, en stad hon valde för att den var rik kulturell och för att det fanns grupperingar av människor som hon trodde hon kunde söka sig till.
– Jag fixade ett rum i Majorna. Hade inflyttningsfest och jag sa till folk att säga till folk att komma. Det blev 70 personer, berättar hon.
– Det är skillnad på de syntarna som kom och punkare. Inte en pryl gick sönder. Syntare och gotare är pretto.
Hon blev snart en del av den alternativa rörelsen och hittade vänner där, samtidigt som hon drabbades av depression. Det var i den vevan hon träffade Pelle Nykvist.
– Han hade själv varit drabbad av psykisk ohälsa, men kommit ur det. Han blev min vän, han och jag var lika på något vis, och visade på att det var möjligt att komma ur depressionen, säger Mirre Sennehed.
Hon blev mer och mer engagerad i Göteborgs nöjesliv som klubbarrangör och dj. Pelle Nykvist bistod med att bränna musik på cd till henne. Han var en person som såg andra, som inte brydde sig om läggning, klädstil eller vilken musik andra lyssnade på. Han var tolerant, älskade Broder Daniel mer än något annat. Inspirerad av sångaren Henrik Berggren bar han också stjärnor fastklistrade i ansiktet.
– Bilden på omslaget är inte Pelle, utan en annan kompis som heter Viktor. Men de är väldigt lika, förklarar Mirre Sennehed.
Men att vara sminkad, ha stjärnor i ansiktet och svartfärgat hår gjorde också att han med vänner blev utsatta för hån och kränkningar på stan.
– Han sa alltid "bry dig inte". Han menade att om vi inte brydde oss skulle de som höll på att sluta.
Hon tystnar en stund och hämtar andan.
– Men det blev inte så.
I februari 2010 blev han knivstucken i en attack vid en bankomat vid Länsmanstorget och dog kort därefter. Mordet beskrevs först som "bankomatmordet". Men senare framkom uppgifter om de två gärningsmännen som pekade på att det handlade om ett hatbrott.
För Mirre Sennehed blev det ett trauma, som har tagit år att bearbeta.
– Jag började skriva boken redan 2010. Men har skrivit om den och redigerat den flera gånger fram till den version som nu blivit boken, säger hon.
– För mig har det varit viktigt att fokusera på Pelle, som i boken heter Philip. Jag är skeptisk till självbiografier, så det här är en skönlitterär roman baserad på honom. Han var min vän och inspirerade mig då jag mådde dåligt. Jag kände att jag var skyldig honom något efter hans död. Mordet på honom var som en spark i ansiktet på oss i den subkulturella världen. Därför tror jag att det är viktigt med acceptans i samhället och att vi måste prata om det.
