Pappa Johan Granat lastar av Lucas bil på träningsbanan i Järfälla. Lucas drar på sig skyddsdräkten och de speciella skorna.

Innan de hade kommit igång med kartingen, för ett och ett halvt år sedan var Johan orolig. Det rör sig om hastigheter över 90 km/h, med Lucas bara några centimeter över asfalten.

– Nu känner jag mig skittrygg, säger han, och påpekar att det är ovanligt med allvarligare olyckor.

– Man klarar sig ganska bra. Man sitter inte fastspänd, har dräkt med revbensskydd och allt, och skulle man volta så landar man uppochner men flyger ur.

Katastrofen i somras

Det är knappt två månader sedan familjens hus brann ner. Johan och Lucas var på tävling i Katrineholm. Polisen ringde mitt i natten och berättade.

– Jag fick inte tag i min fru först. Vi stannade kvar och tävlade och jag höll masken hela dagen. Det var en underlig känsla, att stå där och tävla och veta att det jag har på mig nu är i princip allt jag äger, säger Johan.

Familjen fick ett stort stöd av kartingvärlden. Det är få ställen som människor är så ödmjuka inför varandra, menar Johan.

– Jag blev glatt överraskad över mänskligheten. Man har hört om att när någon drabbas av en tragedi så försvinner folk, så var det inte här

För Lucas del saknar han mest sin katt som inte klarade eldsvådan.

Huset tillhörde Tyresö slotts ägor och familjen hyrde det av Nordiska museet som äger slottet.

– Min fru har bott där i 13 år, barnen har vuxit upp där.

Johan berättar att han försökte fungera som vanligt efter branden, jobba på sitt nya jobb, ”keep calm and carry on”.

– Det var inte bra. Om jag skulle råda någon annan i samma situation skulle jag säga ”ta två veckor ledigt från jobb och skola”. Det tar så sjukt mycket kraft att handskas med allt. Man måste ta hand om familjen!

Hur mår din fru och dotter nu? De har ju inte kartingen på samma sätt som du och Lucas.

– Inte bra. I början märktes det inte men min dotter vill gärna dra sig undan, sitta med sin telefon. Nu har hon precis börjat gå i terapi.

Orädd i 90 knyck

Mekandet är klart. Lucas har skyddskläder och hjälm på sig och sätter sig i bilen, drar iväg på den för övrigt tomma banan. Det går snabbt.

– Det går långsamt nu, han värmer bara upp däcken några varv, säger Johan.

Plötsligt ser vi hur ett rådjur klättrar ner för slänten mot bortre långkurvan. Johan tar genast upp en röd flagga och börjar vifta. Lucas kör klart varvet och stannar sedan vid oss.

Djuret kutar upp i skogen igen, Lucas drar på och efter ett par varv går det riktigt fort. Elvaåringen till synes orädd, pressar upp bilen till 90 knyck. Bilen glider snabbt igenom hårnålskurvor och raksträckor. Vi följer honom med blicken.

– Det har varit tufft. Jag känner att jag inte varit samma närvarande farsa. Men när jag tänker på kartingen – då är jag närvarande. Kartingen har varit jätteviktig för mig också den här tiden, säger Johan.