Året är 1779 och Sara ligger i brudsängen, nyligen gift med den kända möbelsnickaren Georg Haupt. Fem år senare har hon blivit änka med sju barn. Nu står hon ensam ansvarig för verkstaden som levererar möbler till självaste kungahuset.
Frågan är bara om hon ska bli konserverad, alltså att en annan man gifter sig med henne och tar över både verksamheten och familjen.
– Änkekonservering är en bortglömd del av kvinnohistorien och drabbade fler än bara prästinnorna. Det var många gesäller som ville driva verksamhet, och därför var det praktiskt att gifta om sig med en änka, berättar Hélène Gullberg.
Hon arbetar som intendent på Kungliga Hovstaterna, och hennes jobb är att föra ut det kungliga kulturarvet till allmänheten på ett intressant, relevant och levandegörande sätt. Det kan exempelvis ske med hjälp av olika utställningar och evenemang.
Känd möbel på slottet
Vi går genom trapphuset på Drottningholms slott. I taket finns initialerna HE, Hedvig Eleonora. Det var hon som på 1600-talet byggde upp slottet på nytt efter att det förstörts i en brand, och alla skulpturer, takmålningar och gulddetaljer präglas av barockstilen som var mode på hennes tid.
Hélène Gullbergs roman Den konserverade änkan är baserad på verkliga personer. Historien om Georg Haupt lärde hon känna när hon arbetade som värderingsman på Bukowskis och undersökte hans verk.
I boken nämns bland annat hans kända byrå som fiffigt nog kan vecklas ut till en säng. Den tillverkades åt kung Gustav III, och står fortfarande kvar i Kinasalongen på slottet.
Hélène Gullberg hoppas att med boken kunna göra historia mer tillgänglig, då många kanske glömmer att de kungliga slotten finns att ta del av.
– Jag vill att man ska bli nyfiken och tänka 'wow, jag kan se delar av detta på Drottningholm'. Den här historien tillhör oss alla.
Ser du någon risk med att historien kan förskönas när man berättar den genom skönlitteratur eller populärkultur?
– Det är klart, i en scen regnar det, det kanske inte skedde på riktigt. Men det är det som friheten med romaner och filmer ger, det går inte att skriva exakt vad som hände. Jag brukar citera Agneta Pleijel: 'Utan vår föreställning om historien förtvinar den'.
Hon säger att det gäller att vara tydlig med att en berättelse är dramatiserad, men att hon själv lagt ner mycket efterforskningar inför sin bok. Exempelvis har hon gått igenom Georg Haupts dödsboförteckning, där det bland annat stod hur många gardinstänger han hade.
– På så vis kunde jag få en uppfattning om hur många fönster som fanns i bostaden. Han hade också en samling med käppar, därför går han med käpp i romanen, säger hon och fortsätter:
– Jag har skrivit att en man hade snusbrunt skägg. När jag pratade med en läsare sa hon 'ja, han med dåliga tänder'. Jag hade inte skrivit något om hans tänder, men man behöver inte skriva om exakt allt, för läsaren skapar sig en egen bild utifrån sin fantasi.