Det var när hon blev gravid som ”helvetet bröt ut”, berättar Malin, som vill vara anonym. Pappan till barnet hon bar på blev plötsligt aggressiv och hotfull, en sida hon aldrig sett tidigare.

– Han sparkade mig. Det var första gången han misshandlade mig, efter det förändrades allt, säger hon.

Mitt i Värmdö får en pratstund med henne på telefon, mellan lämningar och hämtningar och middagsbestyr.

Ibland behöver hon ta en paus i berättandet för att det blir för svårt att prata om. Hon får svårt att andas och börjar skaka, trots att det är många år sedan det hände.

– Jag var rädd för honom varje dag. Vilket humör han skulle vara på. Oftast var det hot om våld för att jag skulle göra som han ville. Det gick aldrig att få honom nöjd, han hittade alltid något att klanka ner på och skrika om.  

Kom smygandes

Deras äldre barn tvingades lyssna på misshandeln som pågick, varje dag. Men Malin stannade kvar, varför vet hon inte.

Vändningen kom en kväll när han hotade att döda henne, med deras barn sovandes i rummet intill.

– Jag bara satt där, apatisk, rädd och förvirrad, men lyckades ändå skriva några rader till min bästa vän. Hon ringde polisen, och sade åt mig att ta barnen och fly från lägenheten. Och det gjorde jag.

Hon fick hjälp att kontakta kvinnojouren, och de hjälpte henne att lämna honom.

Malin levde med våldet i två år. Det kom smygandes, förklarar hon, och blev värre ju längre tiden gick.

– Jag har alltid sett mig själv som stark och självständig, att jag skulle gå vid första slaget. Men det funkar inte så.

Varför?

– För att han bryter ner dig. Du blir hjärntvättad. Du får hela tiden höra att det är dig det är fel på, att du är värdelös, tills du tror på det. Till slut tänker du att det är ditt eget fel att du blir slagen, att det är du som är orsaken till våldet. Jag var ett vrak.

Psykisk misshandel kan vara värre än fysisk, eftersom man bryts ner inifrån, enligt Malin.

– Då kan du får höra av andra, och i dina egna tankar, att ”han slår dig ju inte så då är det väl inget våld”. Och så stannar man kvar.

Prata med någon!

I dag lever hon med en ny sambo och barn och jobbar fortfarande med att försöka läka och må bra.

– Jag hade aldrig klarat det utan kvinnojouren, de räddade mitt liv. De fick mig att förstå vilken sjuk relation jag levde i och hur dåligt jag mådde.

Malins uppmaning till andra som lever i ett misshandelsförhållande är: Prata. Prata med någon om det som händer, och kontakta kvinnojouren eller kvinnofridslinjen. Ta dig ur relationen.

– Våga lita på din magkänsla och på dig själv. Du är inte paranoid, du är inte knäpp, du är inte allt det som din förövare försöker få dig att tro. Och det är aldrig ditt fel, det som händer.

– Man tror inte att man klarar att lämna, för att man har barn ihop, för att man inte har någonstans att bo, inte klarar sig ekonomiskt och så vidare. Men man klarar det.