I sin självbiografiska roman Tjänstekvinnans son (1886) beskriver August Strindberg sin uppväxt på malmgårdar på dåvarande landsbygden kring Norrtullsgatan. Där står också om familjens boende vid Klara kyrka, där han också gick i Klara skola.
Den 14 maj för 110 år gick han bort i sin bostad, Blå tornet, Drottninggatan 85.
Här finns nu Strindbergsmuseet sedan 1973.
Våningen med sina tre rum utan kök är rekonstruerad med författarens eget bibliotek och tillhörigheter i jugendstil, vilka utgör museets kärna tillsammans med en basutställning om Strindbergs verksamheter inom bland annat litteratur, måleri, fotografi och teater.
Bostaden ser ut som när Strindberg bodde där. Skrivbordet med pennorna i pedantisk ordning.
Han skrev sitt sista drama Stora landsvägen (1909) här. Det handlar om Drottninggatan och Norrtullsgatan som en livsväg med olika stationer på vägen – Strindberg föddes 1849 på Riddarholmen och 19 maj 1912 gick begravningståget norrut på vägen, till sista vilan på Norra kyrkogården. Runt 60 000 människor följde författarens sorgetåg.
Samma plats
I vår stadsdel finns även den pampiga statyn av honom, ”Titanen” av kompisen Carl Eldh i Tegnérlunden. Ett stenkast från Blå tornet. Röda rummet på Berns som lånat namn åt genombrottsromanen 1879 ligger också inom hank och stör.
Mitt i träffar intendenten för Strindbergsmuseet Camilla Larsson i Blå tornet. Vi går in till sovrummet där den säng som författaren avled i står kvar på samma plats som för 110 år sedan.
Jugendparadis
Om man uppskattar jugendstilen är Strindbergs salong ett mecka. Förutom det gamla pianot hade han inte med sig något bohag vid inflyttningen 1908. Således köpte han allt nytt, möbler och övrig inredning.
Vid tiden var jugend den rådande stilen och författaren fick därför en av de mest moderna våningarna i Stockholm.
Också modern med tanke på det fanns telefon, centralvärme och WC.
Varför ska man vårda August Strindbergs minne 110 år efter hans död?
– Han var så mångsidig. Det kanske inte finns så många personer idag som har alla roller som han hade – författare, dramatiker, konstnär och samhällsdebattör.
– Det är som dramatiker han är mest känd om man går till utlandet, dramerna är bra på så många sätt, inte minst för att de är så allmänmänskliga och tar upp ämnen som fortfarande är aktuella. Som till exempel man – kvinna, klasskamp. Det vill jag ska leva kvar.
Hur går museet nu, två förlorade år antar jag?
– Ja tyvärr, och vi har inte riktigt hittat tillbaka till de tidigare nivåerna. Folk har kanske fått andra beteendemönster när det gäller konsumtion av kultur. Det blir en tuff match och tufft också att få tillbaka skolklasserna som vi tappat till viss del. Det är mycket upp till lärarna och i förlängningen lärarutbildningen.