Det är långa dagar för arbetarna som bygger Stadshuset mellan 1911 och 1923. Arbetsmiljön är osäker och du kan lätt få kicken om du ansluter dig till ett fackförbund.

– Det var inte alls det välfärdssystem vi är vana vid

i dag, säger historikern Mats Hayen som skrivit boken Vi som byggde Stadshuset.

Stadshusets 100-årsjubileum ska nu firas stort och inleds passande nog med en utställning om hur Ragnar Östbergs mästerverk uppfördes.

Cementarbetare, tegelbärare, murare, stuckatörer, springpojkar, kafébiträden och konstväverskor var några som bidrog till att bygga vad som kanske får räknas som Stockholms mest kända byggnad.

Tungt. Tegelbärarna med sina slokhattar som skyddade mot sol och tegelstenar. De hämtade en stapel med tegelstenar som de bar på ryggen med hjälp av rep, kätting och stropp.

Tungt. Tegelbärarna med sina slokhattar som skyddade mot sol och tegelstenar. De hämtade en stapel med tegelstenar som de bar på ryggen med hjälp av rep, kätting och stropp.

Bror Ericson/Stadsmuseet i Stockholm

En del tegelbärare bar tio tegelstenar på sina ryggar. Varje sten vägde sju kilo.

Spelade in arbetarna

När Stadshuset firade 50 år beslöts att man skulle intervjua några av dem som byggde huset. Inspelningarna på rullband har i stort sett legat orörda hos Stadsarkivet sedan dess, men förra våren satte sig Mats Hayen ner och lyssnade på banden med 25 timmars sammanlagd speltid.

Murarnas verktyg var slev, hammare, vattenpass och lod. Många av dem bar den traditionella randiga murarblusen, ofta med en väst över.

Murarnas verktyg var slev, hammare, vattenpass och lod. Många av dem bar den traditionella randiga murarblusen, ofta med en väst över.

Okänd fotograf/Stadsmuseet

Där berättar kafébiträdet Gunnie Hellgren att hon varje dag hissades upp och ner inne i ett schakt

i tornet – drygt 70 meter ovanför marken.

– Man hissade upp henne med en korg full av pilsner och kaffe. Gunnie berättade att hon ju var ung då, men också rädd så klart, säger Mats Hayen.

En annan arbetsgrupp var stuckatörerna från Italien. Domenico Inganni var på 20-talet bara 16 år och jobbade med prins Eugen som gjorde en stor väggmålning inne i Stadshuset. Domenico råkade av misstag en dag hacka ner gips som prinsen målat på.

Blev nervösa

– Italienarna blev skitnervösa och ingen vågade säga till prinsen att de hade förstört hans målning. Domenico som bara var 16 år gick till slut in och sa ”Ers kungliga höghet jag knackade ner fel sida”. Prinsen svarade på italienska att ”gjort är gjort” och sedan var det bra med det.

Murare i arbete i Blå rummet. I bakgrunden syns Axel Törnemans al secco-målning ”Apoteos över Stockholm som sjöstad”. Fotografiet är taget 1922.

Murare i arbete i Blå rummet. I bakgrunden syns Axel Törnemans al secco-målning ”Apoteos över Stockholm som sjöstad”. Fotografiet är taget 1922.

Fotograf okänd/Stadsmuseet i Stockholm

Ett ovanligt inslag var de kvinnor som stod för många av konstverken i huset. Bland annat balettdansösen Ebon Strandin som stod naken när två konstnärer skapade en väggmålning i anslutning till Prinsens galleri.

– Det är många som nämner i intervjuer att det fanns nakna kvinnor i vissa rum. Det går historier om att folk stått och tittat genom nyckelhål.

– Springpojkarna berättar också att när tornet började växa sprang arbetarna upp dit eftersom man kunde titta ner i Strömbadet nedanför där nakna kvinnor fanns i damavdelningen.

Att lyssna på alla berättelser har påverkat Mats relation till Stadshuset.

– Jag kände hela våren som att jag var där när huset byggdes. Det är en otrolig närvarokänsla att höra arbetarna själva berätta.

Slita och dra. Många mankrafter gick åt till att flytta stora stenblock. Här var enda hjälpen spett och handkraft.

Slita och dra. Många mankrafter gick åt till att flytta stora stenblock. Här var enda hjälpen spett och handkraft.

Okänd fotograf/Stadsmuseet i Stockholm