I lokalen på Fredsgatan servar Jonas Vikström analoga kameror. Hit vänder sig både företag och privatpersoner från hela Sverige när de behöver hjälp med sin Kodak, Leica eller vad för klassiskt märke det nu kan vara.
Antalet kunder har ökat hela tiden. En analog boom, som Jonas beskriver det.
– Det är nästan alltid samma problem. En Hasselblad som har "jammat"; gamla oljor som har fastnat i mekaniken så att det inte snurrar på.
Vadan den analoga trenden?
– Jag vet faktiskt inte. Det är obegripligt, jag vet inte vad det kommer ifrån.
Jonas intresse för mekanik gifter sig väl med intresset för foto.
Mikael Andersson
Några ledtrådar kommer dock under samtalets gång. Det är ju fascinerande med det tekniska, det kan vara terapeutiskt att gå runt och "knäppa" bilder, och snygga blir de ju.
– Och det är nog lite snobbigt också, det måste jag ändå tillstå, säger Jonas.
Föredrar mekaniska
Att han själv kom att ägna sig åt analoga kameror beror på både det egna fotointresset och hans intresse för mekanik i allmänhet. Han är i princip självlärd, har aldrig gått någon utbildning.
Egentligen hade han lika gärna kunnat hålla på med bilar, säger han.
– Men det är stort, klumpigt och oljigt. Det är ett större mentalt steg.
Trycket på att få kameror reparerade är högt och Jonas Vikström får ofta säga nej. "De som är kunder här är jättetrevliga. Till och med tandläkaren med den dyra Leican är snäll", säger han.
Mikael Andersson
Då är kameror behändigare.
Själv äger Jonas åtminstone ett 40-tal, räknar vi slarvigt till när vi går igenom hans samling på lagret.
Två av dem var med till Aten runt jul.
– Båda pajade. Jag lyckades få tag på en skruvmejsel, sedan satte jag mig på ett fik och skruvade.
Efter att ha flyttat runt lite bland kugghjulen kunde Jonas plåta igen. Han föredrar att laga mekaniska kameror, de som var vanligast fram till 1980-talet innan de elektroniska tog över.
Började med postpunk
Det händer att han får serva apparater så gamla som från 1910-talet. Mekaniken är densamma i en sådan som i dem från 1970-talet.
Trots sitt jobb är han inte mycket för tekniknörderi. Hellre då att man fokuserar på det konstnärliga.
– Konsten och bilden är i dig. Det kameran tillför är en extra dimension.
I verkstaden snittar Jonas på två kameror per dag. Han jobbar gärna med musik i bakgrunden: "Den bästa skivan är Bachs cellosvit nummer ett. Det är något metafysiskt över den, den är magisk."
Mikael Andersson
På väggen i verkstaden sitter flera av hans egna, mestadels svartvita alster.
Här hänger också det som fick honom att vilja börja med foto: en bild på en dörr, från konvolutet till Joy Divisions LP "Unknown Pleasures".
– Jag tyckte att den var enigmatisk. Det är tekniken, med det superkorniga och kontrastrika. Det fick mig att vilja fixa något liknande.
Skönjer ny trend
Han gläds åt att många av de yngre kunderna, oftast tjejer från 18 år och uppåt, delar hans kärlek till bilden snarare än tekniken.
– De tycker att det är roligt med analogt. Dels för att det är "novelty", kul helt enkelt, dels för spänningen med det oväntade resultatet.
Samtidigt har han börjat känna av en avmattning i trendkurvan.
– Filmen har blivit så dyr. Är du student så går det inte.
Jonas Vikström har jobbat med att reparera kameror sedan 2013, och i sin nuvarande lokal på Fredsgatan sedan 2020.
Mikael Andersson
I stället skönjer han en annan trend.
– Det finns "dåliga" digitala kameror som börjar bli lite hippa. Sådana på tre megabyte.
– Jag publicerade faktiskt ett aprilskämt på Facebook: "Nu går jag över till digitalt".
Skämt eller inte – han har en digitalkamera i verkstaden. En tidig modell, med plats för fyra batterier och ett minneskort stort som ett digestivekex ungefär.
– Det är bara "joke", det här står jag inte för, säger Jonas och lägger ifrån sig den igen.