En uppmärksam läsare noterade att jag skrivit “Kållar och Ador” vilket givetvis är en styggelse. En äkta göteborgare skulle aldrig skriva ut ett å i namnet på stadens store fiktiva person. Det ska skrivas ”Kal” eller ”Karl” och sedan uttalas på göteborgska. Men vem var denna Kal och hans Ada?
Många har försökt leta i visarkiv och gamla vitsböcker för att hitta ursprunget och olika teorier finns, men ingen som verkligen går att bekräfta.
Vad vi vet är att den här typen av figurer som Kal och Ada representerar var vanligt förekommande i brittiska industristäder i slutet av 1800-talet. Figurer som förekom på scener och i berättelser.
Typiska karaktärsdrag var lokalpatriotism, arbetarklass och ett kanske lite för gott öga till starka drycker. Hamnstaden Göteborgs kontakter med Storbritannien lär ha bidragit till att Kal föddes.
Exakt när och hur Kal och Ada första gången framträder i Göteborg vet vi alltså inte. Men i början av förra seklet förekommer paret i olika revyer och teateruppsättningar runt om i staden och 1935 skrev kompositören Gunnar Bohman boken Kalle & Adas visor vilket definitivt etablerade paret som begrepp.
Om jag ska låta mig gå ut på lite tunnare is än vanligt så finns det ett par som faktiskt skulle kunna vara verklighetens föregångare till Kal och Ada – Karl Alfred Olsson, född 1885 och gift med Ada Konstantia Lindström, född samma år i Haga församling.
Paret gifte sig 1909 och sågs ofta på revyscenerna i anslutning till nykteretsrörelsens loger – något som kanske inte rimmar med bilden av Kal som en dryckesman.
Ett typiskt drag för Kal och Ada är deras lokalpatriotism. Stockholmare, skåningar och annat bös avspisas fyndigt – särskilt utsocknes som (liksom jag) låtsas vara göteborgare genom att till exempel stava Kal med å. Dock ska det sägas att även en urgöteborgare som Lasse Dahlqvist i Dans på Brännö brygga skriver ”Där seglar Kålle med kubben på svaj.” och det finns ju sämre sällskap än Dahlqvists att befinna sig i.
Just stavning och uttalet av Kal är alltså inte oviktigt – om nu läsaren tycker att jag i onödan upptar en halv tidningssida för detta.
I Kals odbok från 1968 skriver författaren nämligen om ”Kal”: ”Odet är outtalbart för utsocknes, men Göteborgarna är oerhört tacksamma om dessa uttalar odet med a som i al. Försök alltså bara att sätta ett K framför al, så blir det godkänt. Att säga och stava ordet ’Kål’ är en hädelse och bestraffas som sådan.”
Eftersom jag således hädade redan i min första krönika genom att skriva just ”Kål” ber jag härmed förbehållslöst om ursäkt till alla göteborgare!
