Johanna Roos, 32 år

"Länge tänkte jag att jag inte borde berätta, att ingen annan har med det att göra. Men varför ska jag hålla tyst? Det var ju inte mitt fel. Trots att det gått tio år kommer rädslan fortfarande över mig ibland. När någon kommer springandes bakom mig. När jag går själv ute i mörkret. På natten springer jag fortfarande hem från spårvagnshållplatsen med nycklarna placerade mellan fingrarna, även om jag vet att det inte skulle rädda mig. Jag skulle bli förlamad av skräck, även om det gällde att slåss för mitt liv. Jag vet eftersom det hände mig. Jag var 22 år när jag överfölls på väg hem från krogen. Även om jag inte blev fysiskt skadad så kommer min trygghet alltid att vara ärrad. Och för det hatar jag honom."

Mia Pettersson, 33 år

"Me too, jämt och ständigt. Jag tror det började med mannen som försökte locka med mig och Emelie i sin bil när vi var typ sju. Eller möjligtvis med han som ringde och flåsade i luren och som fick familjen att skaffa nummerpresentatör. Sedan var det i alla fall alltid händer på rumpan i kön till discot. Fast värre där inne, när de bildade armkrok, ”vallade” in tjejer i ett hörn och tog sig alla friheter i världen.Värst var nog han som tryckte ner mig i en säng på en hemmafest. Gränsle över min midja med hårda grepp om handlederna och påträngande kyssförsök. Att jag kastade huvudet åt sidorna för att undvika hans mun och skrek åt honom att släppa spelade noll roll. Det tog lång tid innan jag kunde applicera den sympati som jag känner för andra, som råkat ut för liknande saker, på mig själv. 'Jag var ju trots allt full'."

Karin Eurenius, 33 år

”Ett tillfälle jag aldrig glömmer är när jag var på väg hem från krogen sent på natten. En kille följde efter mig men jag tänkte att det var lugnt. När jag slog in portkoden var han helt plötsligt precis bredvid mig med byxorna neddragna. Jag hann öppna och smälla igen dörren som gick i lås. Jag bodde i Paris då och berättade bara för mina kompisar, jag polisanmälde inte. Trakasserier för att man är kvinna har funnits närvarande hela livet: i skolan, på jobbet, på krogen, i kollektivtrafiken och i sociala medier. Var som helst kan det dyka upp män som kommenterar utseende, tafsar, raggar, uttrycker sig sexistiskt eller går ännu längre än så. Me too.”

Josefin Gabrielson, 43 år

"99 procent av alla killar jag umgåtts med genom åren har varit schyssta, snälla och omtänksamma personer som inte gjort skillnad på tjejerna och killarna i sitt umgänge. Kanske har det hjälpt att jag varit något av en pojkflicka med en radar som inte varit särskilt mottaglig för andra frekvenser än de rent kamratliga.Men jag har också sprungit på en och annan kille och man som inte förstått eller respekterat var gränserna för ditt och mitt går. Min kropp. Min integritet.Jag minns – vagt – en blöt fest vid en sjö där jag druckit mer än jag tålde. Min bästa kompis hittade mig sittandes på en klippa, illamående och omtöcknad. Bakom satt en kille som passat på att värma sina händer. Innanför min tröja. Mot mina bröst.Min förhoppning är att debatten om ditt och mitt ska bli överflödig och förpassad till dåtiden. Att vi inte gör skillnad på kön, sexualitet, hudfärg eller annat i relationerna till varandra. Låt våra barn läsa detta om några år och vara lika förundrade som inför tjock-tv:n."  

Lina Isaksson, 36 år

”Första minnet är när jag och min lillasyster är väg hem från skolan och en man plötsligt hoppar fram. Han öppnar rocken. Byxorna är neddragna och den främmande mannens snopp är allt vi ser. Springer hem till mamma som berättar att det var en blottare. Hon ringer polisen. Senaste tillfället är från häromdagen. En handskakning som varar lite för länge. Ett pekfinger som smeker handleden innan den ger upp. Känslan av obehag är bekant. Okända händer. Kommentar som gör en livrädd. Ledsen. Arg. Livet har kantats med män som tar för sig av det som är mitt. Och ditt. Me too.”