"Jag upptäckte Råstasjön för 20 år sedan. Jag är Södertjej i grunden och det enda jag kände till om Solna var Blåkulla. Min faster tipsade mig om att det låg en jättefin fågelsjö i Solna. Jag blev helsåld, bosatte mig nära sjön och blev kvar i åtta år.
Då hade jag skådat fågel ganska länge. Varför fåglar? De kan sjunga och flyga, det gör mig kanske lite avundsjuk. Det är också en morot att komma ut i naturen. Fåglar fascinerar mig, särskilt flyttfåglar. Hur kan en liten en på åtta gram hitta till Afrika? Hur kan den veta exakt hur mycket den ska äta för att vara lagom tung men ändå ha bränsle nog? Gener. Det är magiskt!"
Lämnade IT-branschen
"Jag var i IT-branschen innan, hade ett bra jobb med mycket resor. Men efter ett tag började jag tvivla: var det värt att slänga bort en massa timmar i bilkö? En dag när jag satt där i kön, det var nio år sedan, ploppade tanken upp: Kan man leva på fågelskådning? Jag sa upp mig nästa dag.
Fågelskådning har traditionellt varit en manshobby. När jag var med på fågelresor förr var jag oftast enda tjej. Jag var med och startade ett nätverk med målet att göra det mer jämställt. Vi lyckades locka en del kvinnor, som ibland tog med sig väninnor. I dag är det lättare när så mycket sprids i sociala medier. Nu är det övervägande kvinnor på kurserna.
De flesta är äldre. När pandemin kom försvann alla 65-plussare. Jag tänkte att "oj, det blir tufft att fylla platserna nu". Men plötsligt som 20-åringarna. Det blev ett jättetryck. Och många fortsätter komma. Jättekul!"
"Ökning av fåglar"
"Jag håller kurser i Sverige och utomlands, men återvänder alltid till Råstasjön. Den har optimala fågelförhållanden: snårig och buskig, lite vild. Jag gjorde inventeringar här i början av 2000-talet och har följt sjön. Det häftiga är att det skett en ökning av fåglar, trots att Friends Arena kom upp och all byggnation. Fler hittar hit, ungarna stannar. Fåglar drar fåglar, det är en trygghet för dem att vara många.
Man pratar ju om att kryssa fåglar. Jag är uppe i 402 arter. I Sverige har vi drygt 250 häckande arter, några måste man resa långt för att se. Det är som en skattjakt. 2002 dök det upp en azurmes i en by utanför Kiruna. En jätteraritet. När vi närmade oss med tåg slog hjärtat extra slag. Missar man chansen är det ju en katastrof. Ja då, vi såg den. Fågeln var egentligen inte "wow", men allt runtom kring var häftigt. Hela byn var engagerad. Det blev champagne på tåget hem."