Vi har fått andnöd i svettiga munskydd, spritat händerna röda, tagit vaccinsprutor i tält och packat krisväskor med ravioli och powerbanks.

Jag trodde i min enfald att de senaste årens restriktioner hade gjort mig luttrad. Jag hade fel.

Att gå på konsert utan handväska – där gick gränsen.

Med en för länge sedan bokad och betald konsertbiljett till förra helgen undrade jag på fullaste allvar hur det skulle gå till.

Jag tillhör handväskgenerationen som aldrig skulle komma på tanken att lämna huset utan den. Jag har liksom handväska i skogen, på lekplatsen, när jag krattar löv på städdagen.

Jag blir alltid lika fascinerad när jag ser dagens gymnasietjejer på spårvagnen med mobilen i bakfickan och skoldatorn under armen.

Var gör de av resten? Läppstift i minst två olika nyanser för att matcha alla kläder, lypsyl, hårband, tuggummi, tamponger, skoskavsplåster, öronproppar, handkräm, överfallslarm…

Handväskgenerationen hade lika gärna kunnat lämna byxorna hemma, så naken känner man sig utan axelremmens tyngd.

Och på tal om byxor så är det just avsaknaden av dessa som till stor del skapat det här extrema väskberoendet. För hur i all sin dar ska man få plats med ovanstående smått livsuppehållande prylar i klänningen, kjolen eller tightsen?

Längst in i garderoben hittade jag till sist ett par jeans med tillräckligt rymliga fickor som räddade min konsertlördag, men den nakna känslan kunde jag inte komma över.  

Just som jag sanningsenligt svarat nej på dörrvaktens fråga om jag hade någon väska fick jag syn på en kvinna framför mig i kön med en misstänkt knölig kappa.

Du kan ta handväskan ifrån generationen, men aldrig generationen ur sin handväska.