Halv tio på påskaftonens morgon lämnade Maria och barnen lägenheten i Flemingsberg för att åka iväg på en aktivitet. Det var tyst i huset och hon hade inte hört ett ljud från lägenheten ovanför.
Strax efteråt vaknade Marias man av ett hjärtskärande barnskrik. Han steg upp och i trapphuset på våningen ovanför möttes han av en liten pojke.
Han hittade kvinnan medvetslös på balkongen. En annan granne försökte få liv i henne, medan Marias man ringde 112. Men kvinnans liv gick inte att rädda.
Lite senare ringde han Maria. Hon förstod på hans röst att något allvarligt hade hänt.
– Han frågade när vi skulle komma hem. Han sa att det varit bråk, att teknikerna var oss och att han inte ville att barnen skulle se. Då tappade jag det, jag började gråta hysteriskt.
Anade att något var fel
Marias första reaktion var att anklaga sig själv.
– Jag tyckte att det var mitt fel. Jag bord ha gått på min magkänsla och agerat. Jag hade pratat med min man om att jag anade att något var fel, men kunde inte sätta fingret på det.
Hon har aldrig sett eller hört något våld. Det hon reagerat på var detaljer, som hon upplevde som tecken på att något inte stod rätt till.
– Vi har bott grannar i sju år. Hon var alltid hemma. Hon har inte arbetat eller studerat under den tiden. Och även om man är hemmafru har jag svårt att tro att någon vill vara isolerad hemma hela tiden, säger hon och fortsätter:
– Gardinerna var alltid fördragna, det var tjocka gardiner. Vem vill inte släppa in dagsljus?
Hon kommer själv i kontakt med de här frågorna både i sitt arbete och sitt politiska engagemang, och tycker att hon borde vara en som reagerar.
– Det är paradoxalt hur blind man blir när det är så nära dig. Om någon annan berättat om en kvinna som alltid har gardinerna fördragna och aldrig pratar med en man hade jag reagerat. Vi får inte bli avtrubbade.
Skyldighet att prata
Ofta förknippar vi kanske misshandel i en nära relation med blåmärken och svullna läppar. Men Maria menar att det även är andra tecken vi ska vara uppmärksamma på.
– Jag tror inte det är den bilden vi ska leta efter. Jag tror att det handlar om detaljer kring kontroll av en människas frihet i vardagen.
Strax efter mordet gick Maria ut på sociala medier och skrev om sina tankar kring det som hänt och sin egen roll som granne.
– Jag kände jag att jag är skyldig att prata om det som hänt henne. En kvinna dödas var tredje vecka och hon är en av dem. Det kändes som att hon blev en i mängden redan dagen efter. Från balkongen hörde jag henne ofta skratta i telefon. Hon var en fyrabarnsmamma som någon plötsligt berövade livet. Det får inte bli så normalt att vi inte reagerar.
Maria heter egentligen något annat.