Ett år har gått sedan Rysslands invasion av Ukraina. I maj förra året intervjuade Mitt i Oleksandra Vertynska, en 33-årig kvinna som flydde med sin son från Kiev några dagar efter invasionens början. Då arbetade hon som volontär på Frälsningsarméns kår Templet, på Östermalmsgatan. I dag bor hon kvar i Stockholm och har inga planer på att flytta härifrån.

– Jag vill inte tillbaka till Ukraina, det är inte säkert där längre. Därför har jag lämnat för gott.

Tre gånger så dyrt

Efter att ha bott en månad i den ukrainska staden Uzjhorod kom de till Sverige i början av april 2022. Den första månaden i Sverige var den svåraste för Oleksandra och hennes snart 9 år gamla son. De lyckades hitta ett rum att hyra på Kungsholmen, men enligt henne är det mer än tre gånger så dyrt att leva i Stockholm än i Kiev och det tog tid innan de fick pengar. Därför fick hon gå till kyrkor och välgörenhetsorganisationer för att få mat.

– Vi hade tur som kom i april, då behövde vi oftast inte stå i kö i mer än 30 minuter. I mars var det mycket värre.

Oleksandras son fortsatte sina lektioner i sin ukrainska skola via internet till slutet av maj, då han fick en plats i en svensk skola. Vid den här tiden var Oleksandra fått ordning på sina papper och börjat söka jobb. Hon är engelsklärare, vilket hon menar ger henne en fördel.

– Eftersom jag kan bra engelska är det lättare för mig att få jobb här. Två dagar i veckan tar jag svensklektioner på Folkuniversitetet, för planen är att vi ska stanna här. Jag försöker säga till andra flyktingar att de måste lära sig engelska eller svenska, för annars har de inga alternativ.

Hjälper flyktingar

Oleksandra fick ett jobberbjudande som vikarierande engelsklärare på en skola, och ett som översättare för ukrainska flyktingar på Frälsningsarméns EU-center.

– Jag ville verkligen ta jobbet som lärare, det är det jag är utbildad till och det jag vill göra. Men jag visste att jag inte skulle kunna sova på natten om jag inte hjälpte de som flyr från kriget. Hade det inte varit för kriget hade jag aldrig tagit jobbet som översättare.

Första januari i år fick Oleksandra ett nytt jobb på EU-centret, denna gång som engelsklärare. Kontraktet sträcker sig till slutet av augusti. Nu letar hon efter en lägenhet till sig och sin son.

– Det är inte många som vill hyra ut till ukrainare, jag vet inte varför. De kanske tror att vi inte kan betala. Jag har ju ett heltidsjobb, och om jag inte får kontraktet förlängt får jag bara hitta något annat.

För farligt

Just nu bor de tillfälligt i en lägenhet de fått från Migrationsverket, men Oleksandra tycker inte att de fått den hjälp de behövt från de svenska myndigheterna.

– Jag har ett jobb, så jag har tur. Men bidraget som ukrainska flyktingar får är 61 kronor per dag, vem kan leva på det? Dessutom har vi inte rätt till sfi-utbildning, varför vet jag inte.

Oleksandra har inte hälsat på sin familj sedan hon kom till Sverige.

– Jag tycker det är för farligt, jag vill inte riskera det. Jag ville inte flytta från Ukraina, men jag hade inget val och nu är det ingen idé att flytta tillbaka.