Till en början var det hundratals i kö på gatan utanför. De första kom redan klockan sex på morgonen, berättar Daniel Back på Frälsningsarmén.

Sedan dess har de gått över till ett system där man bokar en plats digitalt.

Men den som vill vara säker på att få en plats gör bäst i att sitta med fingret på knappen, för platserna brukar ta slut på mindre än en minut.– Många har inte hunnit få utbetalningarna från Migrationsverket och när de väl kommer är det inte så mycket pengar. När man ser ersättningsnivåerna förstår man varför det är ett sådant tryck här, säger Daniel Back som är ansvarig för det sociala arbetet på Frälsningsarmén.

På bottenvåningen serveras mat, som den här dagen har skänkts av Manillaskolan. I pysselhörnan sitter barn och målar med personal från Svenska Kyrkan.

En trappa upp erbjuds hjälp med presentkort på mat och kläder.

– Hon behöver byxor, shorts och t-shirts till barnet, berättar tolken som sitter bredvid en kvinna med ett barn vid ett av borden.

– Hur gammal är han? Jag måste skriva exakt vilken storlek det ska vara på rekvisitionen, säger handläggaren.

En av volontärerna är Oleksandra Vertynska. Precis som många andra kom hon hit första gången för att få hjälp. Efteråt frågade hon om hon inte kunde komma tillbaka och hjälpa andra.

– Jag är lärare i engelska och under ett utbytesår var jag volontär på Frälsningsarmen i USA. Jag tycker om att vara här på Templet och hjälpa till.

När kriget bröt ut den där torsdagen i februari kunde hon först inte tro det och fortsatte jobba som vanligt hemma i lägenheten i Kiev.

Nästa natt föll de första bomberna. Ett 10-våningshus mindre än en kilometer från familjens lägenhet totalförstördes och Oleksandra lämnade sitt hem med sin man och deras åttaårige son.

Varsin ryggsäck hann de packa, alla viktiga papper hade de redan samlat ihop under Krim-krisen 2014.

– Vi vågade inte gå till skyddsrummet under vårt hus, om det skulle rasa. I stället tog vi oss ner till tunnelbanan och åkte till centralstationen. Där lyckades vi komma på ett tåg till Lviv i västra Ukraina.

Hon beskriver flykten som scener ur en ”zombie apocalypse”. Folk svimmade av värmen, barn och husdjur klämdes illa och det var så trångt på tågen att det inte gick att ta fram vatten ur ryggsäcken.

– Min son överlevde nätt och jämt.

Efter en månad i Uzhgorod, som ansetts som en av de säkraste platserna i landet, innan staden bombades förra veckan, bestämde sig Oleksandra för att lämna Ukraina med sonen. Nu bor hon i ett rum på Kungsholmen.

Hennes man har återvänt till Kiev där han arbetar som elektroingenjör.– Det är säkrare nu än i början av kriget. Men om jag ska vara ärlig är jag rädd för att bo i Ukraina.