Första arbetsdagen efter påskhelgen bjuder på fantastiskt vårväder. På Tyresövallen ska ett av Sveriges bästa lag träna. Sporten är amerikansk fotboll och laget heter Tyresö Royal Crowns.
På läktaren sitter Daniil, eller Danya som han kallas. Han ska träna med A-laget, som han gjort nu i ett par veckor. När familjen kom till Tyresö hade de i princip ingenting efter att ha blivit av med allt bagage i Rumänien. Nu sitter han här med full utrustning vid sin sida.
– Grejerna fick jag av Royal Crowns, de samlade ihop till skydden som kostar mycket.
Flydde från kaos
Den 24 februari vaknade Danya och hans mamma till ljudet av flyglarm och bombkrevader.
– Det var fruktansvärt skrämmande. Vi visste ingenting, bara att något hände. Våra vänner i Sverige, Svetlana och Roberto hörde av sig och sa att vi måste lämna Kiev och Ukraina på en gång.
Första dygnet ljöd flyglarmet tolv gånger och vid fem tillfällen på natten var de tvungna att uppsöka skyddsrum. Danyas mamma Viktoriya berättar om hur de flydde.
– Svetlana hörde sirenerna i bakgrunden de gånger hon ringde från Sverige. Hon grät och bönföll oss att fly. Det rådde stor panik och först på fjärde försöket kunde vi ta oss ut från Kiev.
Första gången hade de lyckats skaffa tågbiljetter till Warsawa, men det var totalt kaos på tågstationen med massor av gråtande människor, berättar Viktoriya.
– Små barn langades över allas huvuden för att om möjligt få ombord dem på tåget. Det var fruktansvärt. Vi var tvungna att ta oss hem igen.
Full tågstation och sprängda broar
Andra försöket med nya biljetter spolierades av utegångsförbud och tredje gången var det återigen överfullt av folk, det gick inte för mor och son att ta sig fram, trots Danyas färdigheter i amerikansk fotboll.
– Vi tog sen bilen men det gick inte så bra eftersom broarna var sprängda och det var ständig beskjutning. Till sist lyckades vi ta tåget till Rumänien och togs om hand av snälla volontärer.
Den lilla resväska de hade med försvann och allt de hade var kläderna på kroppen och Viktoriyas handväska. De kom sedermera till Spanien och därifrån till Sverige.
– Vi är så tacksamma över att vara här hos våra vänner Svetlana och Roberto. De gav oss en chans att starta ett nytt liv här i säkerhet. Det känns som vi är en stor familj här i Tyresö nu.
Hur går tankarna nu, Viktoriya?
– Vi vill åka tillbaka när det går. För det är vårt hem. Men nu försöker vi leva för stunden och inte tänka på de fruktansvärda dagarna i Kiev. Det var rent psykologiskt svårt att ens tänka en tanke innan vi var i säkerhet. När man hör bomber brisera återstår bara ren panik.
Svetlana, som sitter med på läktaren, berättar att även hennes syster och hennes son flytt kriget och bor hos dem i Tyresö.
– Jag är glad att alla är här och min man Roberto känner likadant, att vi är som en familj alla.
– Och han lagar så god mat, italienare som han är! flikar Viktoriya in.
Vad tänker du då, Danya när du ser tillbaka på det som hänt?
– Jag längtar efter mina vänner och släkt, att få träffa dem hemma. Jag ringer varje dag och frågar om händelseutvecklingen och hur de mår. Det här med kriget är fruktansvärt. Vi kunde inte föreställa oss att Ryska Federationen skulle attackera vårt territorium. Ryssarna säger att de bara anfaller militära mål men så är det definitivt inte. En massa civila och barn har dödats, de har bombat sjukhus.
Danya spelar på positionen wide receiver. Han får träna med seniorlaget, a-truppen, men matcher spelar han i U19-laget. Vi går ner till planen där seniorerna precis ska träna. Danya drar på sig skydden, säger "på återseende" och springer ut på planen.
Fler borde hjälpa till
Royal Crowns ordförande Casper Winsnes säger att det viktigaste är att Danya är med i ett sammanhang, med en sport han älskar.
– Men förutom att han är lite yngre så behandlas han som de andra spelarna i laget. Vi ser till att han känner sig bekväm och trivs och gör ett bra jobb på plan, utan att för den skull särbehandla honom, säger Casper.
Danya blev väl mottagen av sina nya lagkamrater, berättar Casper.
– Alla är berörda av det som händer i Ukraina. Vi i föreningen går inte in och pratar om kriget, men däremot om lidandet, det berör oss allihop. Reaktionen när vi fick frågan om han kunde komma till klubben var omedelbar, "äntligen kan vi göra något!" Jag hoppas att andra föreningar i Tyresö ser det här och också tänker till. Det kanske är någon som står och tittar på och inte vågar närma sig – då kan man gå fram och fråga.