När poeten Faysa Idle ställde sig på scenen för att läsa sina dikter under demonstrationen mot gängvåldet för ett par veckor sedan, tystnade folkmassan vid Mynttorget.
”Föräldrar har kommit från krig. Syskon slitna, syskon ser hur deras bröder blivit uppätna. Allt har sitt pris, vissa fick betala med sina liv”.
Faysa bor och är uppvuxen i Tensta och var en av flera hundra Järvabor som åkt in till stan för att uttrycka sin sorg över att våldet får pågå som det gör, samt uppmana politiker till att göra något åt situationen.
– Det var så fint. Jag är så stolt över alla mammor som tog sig dit, att de lyckades arrangera demonstrationen trots att våldet påverkar dem allra mest; det är ju deras söner som gått bort, säger Faysa, och fortsätter:
– De vågade uttrycka sig framför alla, trots att de är uppväxta med att inte höras eller synas, det är inte så deras kultur sett ut. Bara att vara kvinna och göra sin röst hörd är rebelliskt. Att de bröt mot ”reglerna” och vågade sätta ner foten gör mig oerhört känslig och glad.
Lever nära våldet
Faysa berättar att hon och hennes familj själva tvingats bevittna våldet på nära håll.
En anhörig blev tidigt indragen i kriminalitet, och för några år sedan sköts hennes storebror till döds. Enligt Faysa på grund av konflikter kopplat till den kriminelle anhörige.
– Min bror var läkarstudent och fyrabarnspappa, hade ingenting med konflikterna att göra. Inget har varit detsamma sedan dess. Familjen har blivit så traumatiserad. Vi har drunknat i tårar.
Parallellt med sorgen har oron för den anhörige varit påtaglig.
– Men jag har varit tvungen att lära mig leva med oron, vi har alla varit tvungna. Det finns inget vi kan göra, saker måste ske på en högre nivå; polisen, rättsväsendet – samhället måste förändras.
Faysa ser det som sin uppgift att trots allt orka vara stark, att vara en röst för de som inte hörs,och att vara ute och stötta dem som behöver stöd i situationen.
– Jag ser hur våldet påverkar min mamma, folk i närområdet, andra föräldrar. Det är så viktigt att vi unga stöttar våra mammor, ser till att de aktiverar sig. De vill ju aktivera sig. De måste få känna att det finns hopp.
Hon fortsätter:
– Hos mammorna och anhöriga finns ju inte gängen. När någons son blir skjuten springer de ut förtvivlade på gatan, trots att personen som ligger där och blöder kanske är den som velat döda deras egna son. Men för dem finns inga nätverk, det finns bara oro och sorg.
En röst för andra
”Du hade alltid nära till skratt, och jag ska göra mitt bästa för att hedra dig, tills vi möts igen, min storebror”, avslutade Faysa, när hon stod på scenen på Mynttorget.
– Jag skriver poesi för att vara en röst för alla som inte vågar tala om sina känslor, och till de som inte kan uttrycka det de känner innerst inne. Jag är en lillasyster, men vill också vara en storasyster, och påverka varje själ jag kan nå ut till. Det är målet, säger hon.