Lacken kunde vara bättre. Absolut ingen rost, men ytfinishen måste beskrivas som rätt grov. Undrar när den senast fick en omgång vax. Och, färgnyansen … nja.
Vagnen framför mig borde kallas bättre begagnad, med ”bättre” betonat. Märke Hägglunds. Tillverkningsår 1993. Modell Stridsfordon 90. Motor 14-liters Scania. Diesel. Nuvarande ägare: Försvarsmakten
Om jag drömmer om att köpa en så´n här maskin, vad borde stå först på checklistan? Frågan går till mekanikerna Johnny Lindström och Andreas Gillheim.
– Du borde nog kolla på bränsleförbrukningen. Tanken rymmer runt 500 liter diesel, säger Johnny.
– Finns nog en anledning till det, kompletterar Andreas. Bara motorn, med växellåda och transmission som hänger här i traversen, väger över två ton.
Vid ett samtal strax därefter med verkstadschefen Nicklas Widerlund inser jag att det bara är att skrota min plan på att inskaffa en offroad-skönhet av det här slaget.
– Till salu, aldrig. Det tiotal mekaniker vi har här, vårdar vagnarna in i sista millimetern och har alltid gjort så. För övrigt är mekanikerna extremt mångsidiga och kan jobba med i stort sett all militär materiel.
Jag befinner mig på Markverkstaden i Enköping, strax innanför garnisonens gallergrindar. Antagligen traktens största fordonsverkstad. Siffrorna är givetvis hemliga, men jag tror att en gissning på runt 800 lokala fordon att serva och reparera, ligger rätt nära sanningen.
Bland fordonsbeståndet påEnköpings garnison: Stridsfordon 90, några med 40 mm Boforskanon som här på bilderna, andra ledningsversioner med ett otal antal antenner, vidare Patgb 97 (pansarterrängbil Piranha, femaxlad) Patgb 203 (treaxlad) och TB 16 (terrängbil Galten, tvåaxlad) – förutom jeepar, terrängbilar och lastvagnar av mer alldagligt slag.
Den årliga genomgången av ännu ett stridsfordon är strax klar, efter runt 30 arbetstimmar. Med hjälp av skenor på motorrummets insidor kommer hela paketet på plats, till synes lekande lätt.
– Jag gjorde min värnplikt här på regementet som mekaniker i en mobil reparationsgrupp, berättar Andreas Gillheim. Allt jobb ska också funka ute i terrängen. Motorbyte under två timmar. Snabbkopplingar för allt som el, olja, till och med fördrivning.
Men jösses, vagntypen som lär finnas i runt 500 exemplar inom försvaret, är trots allt 30 år gammal. Med tre mans besättning och sju soldater i bakre utrymmet har Strf 90, under svensk flagg, rullat i Afghanistans stenöknar, i Kosovos lera och i afrikansk ökensand.
Johnny Lindström, du som varit med 90:an på rätt många utlandsinsatser; vad skulle du vilja ändra på om du fick göra om vagnen från grunden?
– Ingenting. Absolut ingenting. Den var perfekt redan från start.
Låter otroligt. Försöker igen.
Banden, lär väga ett och ett halvt ton stycket, säkert en svag punkt precis som spänn-, bär- och drivhjul…?
– Visst, slitaget ökar beroende på terräng, men grejerna håller. Vet inte hur du skulle bära dig åt för att något skulle gå sönder.
Styrningen då, måste fresta på något alldeles oerhört när föraren vrider på ratten?
– Sköts av lameller som sitter inne i växellådan. Dom byter vi praktiskt taget aldrig. Till skillnad från många äldre pansarvagnar bromsas inte ena bandet vid styrning. Här förs kraften över till bandet i ytterspår, och vagnen svänger.
Jag ger mig inte. Måste finnas någon akilleshäl. Inget är helt och hållet perfekt.
Svår lutning i terräng, kan motorn skära i brist på smörjning?
– Nej, motorn har inget oljetråg. I stället separat oljetank med en pump som ger olja till motorn, oavsett läge. Jag tror att smörjningen skulle fungera även om vagnen stod på högkant.
Inser att jag är slagen. Decennier som granskande motorjournalist är inte nog för att hitta en enda liten svaghet. Möjligen priset – råkar veta att militärt material av det här slaget kostar runt en miljon kronor tonnet.
Den slanka skönheten framför mig borde i nyskick ha prislappen 30 mille.
Blev ingen provkörning. Nöjde mig med att tacka för besöket. Hade ändå varit väl trångt mellan dörrposterna i garaget.