Mitt i:s reportrar drog ut i kollektivtrafiken för att testa medpassagerarnas gränser. Vad får man göra och inte göra? Och när säger folk till?
Först går vi loss på tacos och pizza vi köpt med oss. Det är ju ändå fredag.
Har du en servett?
Frågan ställs till en tjej i 20-årsåldern som kollat sin mobil, men sedan vänligt börjar rota i sin handväska. Hon hittar inte annat än ett anteckningspapper att slafsa tacos med. Måltiden bekommer henne inte.
– Det gör inget. Smaklig måltid, säger en avstigande dam som sett aningen besvärad ut när vi dessutom skålar i (alkoholfri) öl mitt emot henne på röd linje mot Mörby.
En annan kvinna håller tyst trots att hon sitter med vårt pizzalock uppslaget mot sin jackärm flera stationer. Någon tittar lite. Men de flesta är upptagna med mobilen.
En tjej rynkar på näsan och ryggar tillbaka när Alexander i rusningen tränger sig in till den lediga fönsterplatsen vid ett fyrsäte med stor svart sopsäck och koffert. Säcken välter ned i knät på killen mittemot som får en besvärad blick. En dam stirrar upp i taket. Men ingen säger till.
Den här mannen gör sig skyldig till både ”manspreading” och spridande av sopsäck och koffert i vagn. Ingen hyfs, kan man tycka.
Johanna Wallén
Epa-dunk på grön linje
På grön linje från Skärmarbrink mot T-centralen passeras dock gränsen för vad folk står ut med. Anders kliver på vagnen med epa-dunk på full volym i bärbar högtalare. Den inte särskilt rumsrena "Rid mig som en dalahäst" får två personer i vagnen att slå bakut och ryta i.
Men Bruce Springsteen då?
Nej, inte heller erbjudandet om "The boss" funkar.
– Du kan ha fest i ditt eget huvud! säger en kvinna som inte vill veta av något rocktåg.
Epa-dunk med är ingen hit på tunnelbanan, inte ens när det är fredag.
Johanna Wallén
Frågan om hur man beter sig är bra mycket äldre än SL:s accesskort. På Spårvägsmuseet finns gamla bilder där du uppmanas nysa i armvecket och inte ägna dig åt "manspreading", att sitta med benen brett isär mot din nästa.
– Det fanns skyltar med "Spottning förbjuden", säger 79-årige Thomas Lange som skrivit "Stockholm på spåret – från hästspårväg till snabbspårväg".
Ett annat otyg var hattnålar, som folk kunde sticka sig på. Därför såldes "hattnålsskydd" till resenärerna. Frågan var så het att journalisten Ester Blenda Nordström, bärande en oskyddad nål, klev på en spårvagn och sedan skrev ett reportage om medpassagerarnas ilskna reaktioner. Det var på 1910-talet.
Problemet med tidningsspreading har till stor del försvunnit. Men karln på bilden sitter ju dessutom brett med benen och det beteendet kvarstår.
Informationsmaterial från Stockholms spårvägar, Spårvägsmuseet.
Oplanerat sattyg
Var tid har alltså sina utmaningar. Men vad irriterar sig dagens resenärer mest på? SL för ingen sådan statistik, däremot undersöktes saken 2017 på Sveriges radios initiativ.
I enkäten störde sig flest, 40 procent, på "personer som nyser och hostar utan att täcka för". 35 procent kryssade i "dålig lukt", medan 27 procent förbannade sig över folk som breder ut sig i sätena.
Och kampen om utrymmet fortsätter. När Mitt i:s reportrar råkar hamna i barnvagnsrutan på tåget mot Norsborg, då vill Bredängsmamman Annie Hagvil att vi flyttar på oss.
Det är inte första gången folk står i vägen för barnvagnen, förklarar hon senare. Att vi samtidigt slafsade i oss pizza störde hon sig inte alls lika mycket på.
– Det värsta är folk som tar plats. Som ni gjorde, säger hon.
Till råga på allt ingick inte spädbarnsblockering ens i vår plan. Sattyg gör sig ibland bäst oregisserade.