Klockan har nyss passerat fyra på eftermiddagen den 30 november 1977. Carin Öberg är 11 år och sitter på ovanvåningen i huset där hon bor. Hon lyssnar på musik och gör en pysselbok till sina kompisar.
– Plötsligt hör jag ett konstigt ljud samtidigt som musiken från bandspelaren och ljuset från lampan sakta försvinner, säger hon. Jag tittar ut genom fönstret och ser hur vägen utanför delar sig. Sedan faller lyktstolparna och husen på Snarberget börjar trilla ner mot gatan. Jag tänker att nu går världen under.
Stor krasch
Hon och hennes syster springer skrikande ner till sin mamma som lagar mat på nedervåningen. Mamman möter dem i trappan, oförstående.
– Men sälla barn, det var ju bara strömmen som gick, säger hon, och när hon säger det så kommer grannens hus in genom vårt vardagsrum. Det regnar glassplitter över oss.
Strax efter trillar Carins rum ner i vardagsrummet.
– Hade det hänt på natten hade jag inte överlevt, säger hon. Min säng låg under en stor bokhylla i vardagsrummet.
Familjen tar sig till ett annat rum på nedervåningen. De förstår det inte då, men under tiden glider huset 150 meter.
– Så trillar huset på sniskan. Köksskåpen öppnas och allt porslin och mammas mat bara töms i en enda stor krasch, säger Carin. Sedan blev det tyst. Och kolsvart.
Fyrtio år har gått sedan jordskredet men Carin Öberg minns allt som hände den dagen tydligt. Hon minns ljudet från spruckna vattenledningar och skriken som tilltog. Hon minns ljudet från när hennes granne klämdes ihjäl i leran. Hon minns hur hon och hennes syster skakade av chock och hur hennes mamma sjöng barnvisor för att hålla dem lugna.
Instabil hisingslera
De visste inte det då, men på en kort stund hade ett område lika stort som 37 fotbollsplaner kanat ner mot Kvillebäckens dalgång. Intensiva höstregn hade gjort hisingsleran instabil och när den rämnade tog den med sig 67 hus. Jordskredet lämnade över 430 personer hemlösa.
Efter ett par timmar hör Carin, hennes mamma och syster en helikopter – ett tecken på att inte hela världen har kollapsat.
– Mamma säger att det måste betyda att det här har hänt på en begränsad yta, att vi kommer att klara oss, säger Carin.
Hela klassen drabbad
En stund senare kommer Carins pappa med två brandmän och lyfter upp dem ur huset. Det är kallt och familjen har inga ytterkläder på sig.
– Jag springer i strumplästen och har panik. Jag vill upp ur lergropen så brandmännen bygger en stege av grannens staket så att vi kan ta oss därifrån.
Efter Tuveraset gick Carin inte i skolan på ett helt år. Hela klassen var drabbad och hon minns att de satt och ritade för att bearbeta det som hade hänt. Men raset är närvarande än i dag, fyrtio år senare.
– När det kommer Viggenplan eller snö som glider från ett tak reagerar jag. Det låter som ett ras, säger hon. Det är framför allt vissa ljud som kastar mig tillbaka till den dagen.
