Självbiografiskt. Astrid Lindgren berättar om ett tidigt julminne från 1913. Cecilia Heikkilä har illustrerat. Foto: : Cecilia Heikkilä/Rabén & Sjögren

Bok av Astrid Lindgren – om en jul år 1913 – har nu släppts

Nu får alla som älskar Astrid Lindgren hålla i sig. Författarens berättelse om en jul för över hundra år sedan ges nu ut som bok med nya illustrationer.

  • Publicerad 15:10, 19 nov 2021

Ibland brann det faktiskt lite i granen också

Det sista som Astrid Lindgren skrev, ett barndomsminne. ”En jul i Småland för länge sen” har nu kommit som egen bok med nya illustrationer.

Cecilia Heikkilä står för illustrationerna i ”En jul i Småland för länge sen”.

Vi träffas i Astrid Lindgrens lägenhet på Dalagatan 46, som delvis fungerar som museum för bokade sällskap. Här har julen redan gjort entré i form av Astrids eget julpynt.

Med oss är också Astrids barnbarn Annika Lindgren.

Annika Lindgren och illustratören Cecilia Heikkilä i Astrids vardagsrum. Här firade släkten jul från det Astrid flyttade in 1941. Foto: Pelle Strindberg Jutehammar

– Astrid berättar om julstöket och kaoset. Hon berättar om helheten, inte bara om harmoni, frid och de här gnistrande stjärnhimlarna som också finns med. Stöket, bränd tomtegröt, alla samlas, säger Cecilia Heikkilä.

Det finns spår av det även i min egen jul. Men framför allt närvaron av familj som hon skriver in så himla starkt i berättelsen, gemenskapen,

– Jag satt med det här på ritbordet när pandemin härjade som värst och det var lite som att bli inbjuden till Astrid. Att jag fick vara med fast det var så ensamt.

– Jag försökte plocka upp essensen från fotografier från Astrids barndomshem Näs och har kompletterat med research som att kontakta excentriska föreningar som ”Historiska vagnssällskapet” för bilder på korgvagnar.

Farmors lägenhet. Annika minns sin farmor med värme. ”Men en plastgran skulle inte ha släppts in. Här stod alltid en stor fin riktig gran.” Foto: Pelle Strindberg Jutehammar

Att vara en i raden av de som gjort odödliga klassiska illustrationer till Astrid Lindgrens böcker som Ingrid Vang Nyman, Ilon Wikland och Björn Berg var pirrigt.

– Det var jättenervöst innan jag skulle börja jobba med boken just för att det skvalpade i bakhuvudet hela tiden.

– Men jag ligger stilmässigt ganska långt ifrån de här personerna. Så att börja härma deras stil skulle jag inte ens med bästa vilja kunna göra.

Magiskt. En julberättelse från en annan tid, året innan första världskriget bröt ut. Astrid var då sex år. Foto: Cecilia Heikkilä/Rabén & Sjögren

Annika Lindgren har firat många jular hos farmor Astrid.

– Fram till 1942 åkte Astrid med familj till Näs och firade jul tills hennes mamma sa att ”Astrid, det går att fira jul i sitt eget hem också”.

– Hon kanske var lite trött… Då började de fira här på Dalagatan. Barn och barnbarn kom hit på julafton. Stor julgran och väldigt stämningsfullt.

Annika berättar att först var det julmat. Sedan gick alla barn in dit (pekar mot arbetsrummet där Astrids gamla tjock-tv står kvar) och trängdes i sofforna och tittade på Kalle.

– Men inte farmor eller andra vuxna, de satt kvar och åt. Sedan blev det kaffe och kakor.

Därefter lyssnade man på julevangeliet.

– För så var det i farmors barndom, hennes pappa Samuel August läste jul­evangeliet. Det hade hon inspelat och det fick vi höra på. Väldigt stämningsfullt. Och sedan kom det en jultomte och då tändes ljusen i granen.

– Ibland brann det faktiskt lite i granen också… men det gick att släcka.

Cecilia Heikkilä säger att hon först var vettskrämd inför uppgiften att illustrera en bok av Astrid Lindgren. Foto: Pelle Strindberg Jutehammar

Vad tycker du om illustrationerna, Annika?

– Fantastiska! Så stämningsfulla att man nästan vill kliva in i de här miljöerna. För varje gång man tittar ser man fler detaljer. Uppslagen är underbara!

Kan du ännu känna hennes närvaro här?

Ja, ibland kan jag det. När jag kommer hit och det är tomt så brukar jag alltid säga ”hej farmor”.

– Och när det har varit visningar här så är de noga med att stänga dörrarna mellan rummen. Då måste jag öppna upp så att eventuella själar kan röra sig fritt (skratt).

Från början en novell

En jul i Småland för länge sen var bland det sista Astrid Lindgren (1907 – 2002) skrev. Novellen ingick i novellsamlingen En jul när jag var liten (1992).

Den har nu släppts som en egen bok med illustrationer.

I boken berättar hon bland annat om ett julminne från 1913 då hon var sex år och fick följa med sin pappa att hugga en julgran.

Visa merVisa mindre