På uppfarten till villan i Älta står en pensionerad taxibil. Ett litet svartgult klistermärke på bakrutan skvallrar om ägarens ursprung: Skellefteå AIK Hockey.
Han har inga privata bilder på sig själv som barn. Däremot en hel pärm med gulnade pressklipp. Men pärmen är försvunnen. Frun Christina hjälper till och letar.
– Det börjar bli dags att döstäda. Men jag hoppas att hon lever längre så jag slipper, haha, säger han.
– Här är den! ropar hon.
”Sköterskan tar upp oss går in i ett annat rum och sköter om oss. Vänder sig om och går tillbaka: ”Ni känner väl igen era barn.” Men man ser ju ingen skillnad på nyfödda barn. De hade en lapp under kudden med namnet – tar du bort barnet eller lappen vet du ju inte vilket barn som är vilket. Det är ju helgalet.”
Pekka Pääkkö
Treåring på rättegång
”Barnförväxlingsmålet handlagt i häradsrätten”. Onsdagen den 29 maj 1946 lyckas Skelleftebladet publicera en bild från rättssalen. Bo är tre och ett halvt år och sitter i knät på Allan Svensson, mannen han kallar pappa.
Under processen har han lagt klossar i lådor, lämnat blodprov och fått öronen undersökta av en dansk expert.
– Han mätte öronen, öronen skvallrade tydligen om var man kom ifrån. Det märkliga är ju hur de bar sig åt på sjukstugan.
”Minns oerhört mycket”
Han och en annan pojke, Valter, förväxlades vid födseln på Bureå sjukstuga. Rätten dömde att pojkarna skulle byta familjer och återvända till sina biologiska föräldrar.
– Jag minns oerhört mycket från att jag var två år. Barn kommer ihåg om de upplever väldigt speciella händelser.
Rättsprocessen drog ut på tiden. Först i hovrätten och till slut i Högsta domstolen. Men domarna blir desamma: pojkarna ska byta familjer.
Tidningen SE skrev om Bo och Valter 17 år efter att de hade bytts bort på Bureå sjukstuga.
Pekka Pääkkö
Rädd för mjölkbilen
Han hinner fylla sju år och lär sig att frukta alla bilar från Hjoggböle. När Allan Svensson gråter i lastbilen på vägen hem från Piteå blir han än mer på helspänn.
– Jag förstod ju att allt inte stod rätt till. Till och med när mjölkbilen kom kröp jag in bredvid vedlåren vid spisen och gömde mig.
”Sent en kväll” kom till slut polisen ”i en hyrd taxi”. Bo skrek till sin mamma och pappa att de skulle rädda honom. Men de kunde precis som byborna och pressen bara titta på.
– Jag höll om en stolpe i farstubron och förlorade min ena stövel. Han bar ut mig i strumplästen.
Per Olov Enquist var kusin med Ältabon Bo Enquist och skrev om bortbytesaffären i Kapten Nemos bibliotek och i sina memoarer ”Ett annat liv”.
Johan Kristensen
Bo Enquist ögon glittrar.
– Det här har säkert påverkat mig. Jag vet ju inte vilken förträfflig människa jag hade blivit om jag inte hade behövt uppleva det. Jag har varit en orolig själ – tills jag träffade Christina 1962.
Han kom till sina biologiska föräldrar men tänkte mest på hur han skulle rymma tillbaka.
– Jag skulle gå på sidan av vägen så att de inte skulle kunna plocka upp mig.
”Otänkbart att komma hem och lukta sprit”
Med tiden vande han sig. Med fyra syskon kände han sig mindre ensam än tidigare.
Men han fortsatte att hälsa på sin förra familj.
– När jag började springa ute och hade tagit något starkt då åkte jag till Svenssons. Det var fullständigt otänkbart att komma hem till Hjoggböle och lukta sprit. Det är ju över huvud taget en religiös bygd.
Han gick till sjöss som mässkalle som 16-åring, gjorde lumpen, flyttade till Stockholm och ”levde ett sorglöst liv”, sålde damunderkläder, gjorde kundundersökningar och drev taxifirma.
Sverige började id-märka efter skandalen
På Tollare pappersbruks pensionat träffade han Christina. De flyttade till Bollmora, Krusboda och Skellefteå innan ”Christina fick lappsjuka” och tröttnade. 1973 byggde de villan i Älta på hennes familjs sommarstugetomt och har bott där sedan dess.
Christina och Bo Enquist firade 60-årig bröllopsdag i november. De har bott i Älta sedan 1973.
Pekka Pääkkö
Bo och Christina Enquist längtade efter egna barn men fick aldrig några. Däremot har han sett till att andra barn inte har behövt slitas från sina föräldrar så att gummistövlarna flyger av. Fyra år efter att han blev bortbytt beslutades nämligen att alla barn och mammor i Sverige ska få ett id-band om handleden innan navelsträngen klipps av.
– Har du barn hemma? Då kan du vara säker på att de är dina – tack vare mig!