Björn Mårtensson började arbeta på Beckomberga sjukhus sommaren 1974.
– Det var mitt första vikariat under studietiden.
– Det var en värld som intresserade mig, att det var så pass stort, något jag inte kommit i kontakt med tidigare.
Han kom att stanna som psykiatriker på Beckomberga i flera år.
– Jag jobbade på en bra klinik med intressanta målsättningar, som inte bara handlade om någon slags förvaring.
Vilka var dina patienter?
– Det var hela skalan från nyligen insjuknade i 20-årsåldern, till gamla och långvarigt sjuka personer som drabbats av en psykossjukdom.
Patienter med schizofreni
Han jobbade på en del av Beckomberga som hette klinik 6, som tog emot manliga patienter.
– Det handlade mest om patienter med schizofreni, svåra bipolära sjukdomar och missbruk. Huvudsakligen patienter med psykos som behövde tvångsvård. Sedan fanns de som hade haft sjudomen sedan decennier.
Den första tiden på Beckomberga var Björn Mårtensson anställd som underläkare och hade bland annat som arbetsuppgift att diagnosticera och behandla akut sjuka patienter.
– Det blev många konstiga samtal. Det var personer som var svårt psykotiska. Man fick lyssna och försöka förstå vad patienten menade, om det bottnade i vanföreställningar eller fanns andra orsaker. Det var mycket frågor och svar, för att ta reda på hur patienten hade det och vad man kunde göra. Tanken var att så snart som möjligt skriva ut patienten.
Han beskriver att många av de schizofrena patienter han mötte vara oroliga.
– Många vet inte hur svårt det kan vara att få sin verklighet fragmenterad vilket gjorde patienterna rädda. Det är en viktig sak, hur rädda patienterna kunde bli som inte uppfattade sin omvärld på ett normalt sätt, att de blev våldsamma när de inte förstod och kände sig hotade till livet.
Saknades resurser till allt
Björn Mårtensson ser inget behov av framtida jättesjukhus, likt Beckomberga, för den här patientgruppen.
– Men det är uppenbart att det finns för få slutenvårdplatser.
Under 70-, 80-och 90-talet då han var verksam var många patienter för sjuka för att vistas ute i samhället, åtminstone med de öppnare vårdformer som fanns då.
– Det som diskuterades väldigt mycket var att en del blev kvar under så lång tid. Kunde de ha behandlats effektivare och ha sluppit långtidsvård?
– En del behövde långvarig vård och omhändertagande, andra var i behov av ett mer aktivt rehabiliteringsprogram som man inte hade resurser för på Beckomberga. Vissa gick in i en kronisk sjukdom för att resurserna var för små, säger Björn Mårtensson.