Det är en av februaris sällsynt soliga dagar när artisten och låtskrivaren Björn Rosenström kommer gåendes mot Trädgårdsföreningens entré. På fredag ska han tillsammans med sina vänner och ständiga följeslagare i ”Det jävla bandet” äntra scenen på andra sidan om den vinterfrusna stadsparken.

Den första intervjufrågan till göteborgstrubaduren från Sävedalen är banal men ofrånkomlig: Var har du tagit vägen? För medelålderspubliken, som festade till Björn Rosenströms uppkäftiga låtar som 20-åringar, verkar han onekligen ha hamnat i nostalgifacket. Men turnén, som pågått i 25 år, är fortfarande i full gång.

– Jag har funnits hela tiden. Bara för att man inte har strålkastarljuset på sig hela tiden, så betyder inte det att jag försvunnit. Rampljuset är väl inte min favoritscen om man säger så.

Favoritscen. "Trädgår'n är en himla trevlig scen att spela på, intimt men samtidigt stort", säger Björn Rosenström som äntrar sin favoritscen den 10 mars. 

Hoppar in i telefonkiosken

Nej, tv-soffor, musikalisk frågesport och underhållningsprogram där en brokig skara kändisar tävlar om guldskatten på ett fort utanför Frankrikes atlantkust är ingenting för honom. Kanske är det också därför som det inte är mer vida känt att han inte lever som han lär. Trebarnspappan Björn, som bor i en villa i Bollebygd, är i själva verket långt ifrån artisten Björn Rosenström.  

– Jag lever ett familjeliv och så hoppar jag in i telefonkiosken och tar på mig min stålmansdräkt: Min keps och mina solbrillor. Så blir jag artist för en timme och sedan checkar jag ut.

Hans fräcka trubadurlåtar framförda på bred göteborgska är hemmafesten i kranskommunerna personifierad och många kan nog fler textrader än de villigt skulle erkänna. Björn Rosenströms musik är ju som bekant långt ifrån rumsren och passar sig inte i det politiskt korrekt städade rummet.

Två världar. Björn Rosenström balanserar livet med tre tonårsbarn med artisteriet. 

Markus Andersson

Uttryck för elaka tankar

Hela hans 30-åriga musikkarriär har präglats av debutplattan Låtar som är sådär, som orsakade ramaskri när den släpptes 1996 – inte minst eftersom han då samtidigt jobbade som jurist.

– Tidningarna tyckte såklart att det var jätteroligt att skriva om den kontrasten. Jag jobbade på tingsrätten i Mariestad samtidigt som raggarbilarna körde runt och spelade Pojkarna som busar. Jag har fortfarande svårt att förstå hur man inte kunde se det för vad det var: Nonsens och sjuk humor.   

Björn Rosenström har genom åren blivit kallad både elak och sexistisk, något han tycker är synd.

– Vi människor är inte genomgoda med bara lyckliga tankar hela tiden. Det finns så mycket annat, vi kan känna oss elaka, vara avundsjuka och småsinta eller störa oss på någons utseende. De känslorna är inte okej att yttra, men man kan ventilera dem genom musiken. Jag vill inte uppvigla till elakheter, utan ge ett uttryck för elaka tankar.

Epa-dunken öppnar upp

Nu har Björn Rosenström fått sällskap, både på scenen och i raggarbilarna, av den yngre generationens epa-dunk. Den ofta elektroniska musiken med texter om alkohol, sex och att köra A-traktor nådde stora kommersiella framgångar i Sverige under förra året.

– Jag tycker det är väldigt sunt, det bidrar till en positiv förändring. Inom musiken har det funnits ett stort krav på att vara korrekt och ärlig, att skriva och sjunga det du ärligt menar. Det finns inte samma distans och acceptans som inom exempelvis film, teater och stand up.

Ombyte. "Jag hoppar jag in i telefonkiosken och tar på mig min stålmansdräkt: Min keps och mina solbrillor." 

Markus Andersson

Har din musik fått ett uppsving genom epa-dunken?

– Jag tittar varken åt höger eller vänster. Jag känner att jag har en sådan trevlig plats i det svenska musikklimatet och det har alltid funkat bra för oss.