Ett par järngrindar leder vidare genom en allé av knotiga äppelträd, fram till en samling faluröda hus. Och det är som att kliva in i en sagovärld.

Genom glasverandans fönster skymtar en jättelik jordglob, och ett gäng gigantiska solrosor i papper.

Över farstukvisten sitter några stolar och ett bord, med bordsduk och blomvas, uppspikat upp och ned i taket.

Januariregnet droppar och när småfåglar dyker genom buskarna smattrar det mot en trappa i gjutjärn, som inte tycks leda någonstans.

 – Det ändras hela tiden. Saker hamnar där de hamnar och ibland råkar de bli kvar, säger konstnären Arne Tribukait.

Arne Tribukait vill förädla det fula. ”När något redan är vackert så parasiterar min konst på något som redan finns”.

Arne Tribukait vill förädla det fula. ”När något redan är vackert så parasiterar min konst på något som redan finns”.

Mikael Andersson

Han bor och jobbar här, där Alice i Underlandet möter Pettson och Findus mucklor.

Studion, som med en glaskupol i taket ligger inbäddad i slånbärsbuskar, har han ritat och byggt om själv.

– Allt utom skorstenen och en bit av innertaket är nytt. Jag har fått bitar från olika håll och byggt ihop. En del plankor är tusen år gamla. Kupolen har 88 fönster, berättar han.

Studion är hjärtat

Studion är hjärtat i Arne Tribukait konstverksamhet och det är fullt av gamla grejer, egenartade kuriositeter eller skräp, som i Arnes händer blivit något nytt.

 Han använder prylar på samma sätt som en diktare använder språket, berättar han.

– Jag ser saker inte för vad de är, utan för deras karaktär. Och här har jag ett ordförråd i form av grejer.

Saker som inte har med varandra att göra sätts ihop så att det blir något nytt: Som hästtagel, strofer från en gammal psalmbok och torkad koskit från en hage på Gotland som tillsammans blivit en modell över det centrala nervsystemet.

”Under sommaren ser koskiten på Gotland ut som hjärnor”, säger Arne Tribukait. Här blev det en tavla över människans nervsystem.

”Under sommaren ser koskiten på Gotland ut som hjärnor”, säger Arne Tribukait. Här blev det en tavla över människans nervsystem.

Mikael Andersson

– Men det är först efteråt som jag gjort den tolkningen. När jag skapade tavlan uppstod den under händerna på mig, utan att jag visste vad det skulle bli, säger han.

 All hans konst blir till på så sätt, av impuls från det undermedvetna.

– Jag vill inte lägga mig i med mitt förnuft. Inom oss finns oändligt mycket mer än vi är medvetna om. Att försöka ta över och kontrollera det, det är att sätta upp en spärr mot konstnärskapet.

Det gamla får nytt liv i Arne Tribukaits konst. Här är en lampa gjord av bakljus från en bil – och annat material som ännu inte tagits i anspråk.

Det gamla får nytt liv i Arne Tribukaits konst. Här är en lampa gjord av bakljus från en bil – och annat material som ännu inte tagits i anspråk.

Mikael Andersson

Därför vill han inte heller sätta titlar på sina verk. 

– Jag vet inte vad andra ser i det jag gör, och jag vill inte lägga mig i det.

Men utställningen på Ekebyhovs slott 21 januari behövde ett namn. Det blev ”Förvandlingar”.

– Det namnet får duga, säger han.

För visst är det en förvandling som skett, när något gammalt blivit nytt och något fult blir vackert, menar han.

– I en ny kombination och relation kan något blomma upp, komma till sig rätt. Det betyder också att det finns hopp för det som kasserats och betecknats som skräp. Både för en sak och för en människa.

Som barn var Arne Tribukait ofta på Galleri Österdahl som hans mormor drev inne i Gamla stan. ”Jag växte upp utan några fördomar om vad konst skulle vara. Om det jag gör idag är konst eller inte bryr jag mig inte alls om”.↔

Som barn var Arne Tribukait ofta på Galleri Österdahl som hans mormor drev inne i Gamla stan. ”Jag växte upp utan några fördomar om vad konst skulle vara. Om det jag gör idag är konst eller inte bryr jag mig inte alls om”.↔

Mikael Andersson