Tvåvåningshuset ligger inklämt mellan högre hus på Kammakargatan, mittemot Tempelriddarorden. Den lilla skolådan i rosa byggdes 1784 på uppdrag av en fru Brita Ödman och har stått kvar sedan dess.

I mitten av förra året såldes fastigheten för 27 miljoner kronor. Några månader senare ansökte den nye ägaren om att riva det. Något som väckte starka känslor på sociala medier.

"Neeeej!!!! Det vore ett helgerån!! Grr…", skriver till exempel en person.

"Huset är verkligen en unik rest av gamla Stockholm", instämmer Samfundet Sankt Erik.

Nyligen avslogs ansökan om rivningslov. Det mesta från den tiden är rivet och byggnaden berättar om stadens utveckling över tid, skrev stadsbyggnadskontoret i sitt underlag till politikerna i nämnden.

– Byggnaden omfattas inte av rivningsförbud i gällande detaljplaner men bedöms ha sådana arkitektoniska, kulturhistoriska och historiska värden som innebär att den bör bevaras, säger Kathleen Lundblad, bygglovshandläggare vid stadsbyggnadskontoret.

Ville bygga högre

Huset renoverades på 1920-talet och inredningen med öppen spis, parkettgolv, snickerier och spröjsade fönster har bevarats sedan dess, enligt stadsmuseet som menar att den grönmärkta byggnaden nog skulle klassas som blå, den högsta kulturmärkningen, om den sågs över i dag.

– Den senaste inventeringen gjordes någon gång före 1995. Fastigheten har byggts om några gånger efter 1920 och har moderniserats inuti, säger Malin Myrin, chef på kulturmiljöenheten.

Fastighetsägaren uppger att huset är i mycket dåligt skick och kräver omfattande renoveringar. Han menar även att det finns väldigt lite av 1700-tal kvar i byggnaden som är tänkt att användas som ett privat bostadshus.

Ägaren ansökte även om att få bygga på två våningar men drog tillbaka den. Nu ligger två ärenden hos stadsbyggnadskontoret om förändringar både utom- och inomhus, vilket detaljplanen tillåter. Bland annat vill han göra om planlösningen och installera hiss. 

Ärendena utreds just nu, enligt Kathleen Lundblad på stadsbyggnadskontoret.

– Vi har pågående dialog med bland annat Stadsmuseet för att säkerställa att byggnadens värdebärande karaktärsdrag så långt som möjligt tas tillvara. Eftersom byggnaden är högt kulturhistoriskt värderad är det av vikt att ändringar och underhåll av byggnaden görs varsamt.