”Allt man sätter i händerna på mig tycker jag är kul. Det är en egenskap som många har som går in i väggen.
Jag har jobbat inom vården i hela mitt liv. Inom LSS och personer med funktionsnedsättning. För två år sedan började jag få ryggvärk. Jag fortsatte att jobba och tränade en hel del. Jag flyttade till Göteborg men hann knappt börja innan jag blev sjukskriven. Trodde att jag skulle komma tillbaka till vården. Tänkte att insulin och omläggningar var det enda jag kunde. Och jag tänkte att de på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen inte var kloka när de ville jag skulle börja arbetsträna. Så enkelspårig var jag.
Jag har gått in i väggen tidigare. Från den tiden är det mycket svart. Jag gick in i väggen rejält och minns inte allt. Jag fick olika symptom som jag inte kunde föreställa mig, och det ena avlöste andra. Jag fick en blackout i trafiken. Jag minns att det var bilar och lastbilar överallt, och att det var fruktansvärt när jag inte förstod hur jag hamnat i bilen eller hur jag skulle ta mig därifrån.
I dag vet jag precis vad jag orkar. Det här var det bästa stället att hamna på. Jag kommer aldrig att komma tillbaka till vården. Nu har jag förstått att det finns något annat, och jag tänker inte tillåta mig själv att hamna där igen. Nu är jag bara i nuet och tänker inte framåt. Tänker du på kvällen redan när du går upp på morgonen så får hjärnan aldrig vila. Och jag har lärt mig att inte alltid säga ja och ställa upp på allting.
Tänk att det kunde bli så bra. Att någon kunde hjälpa mig att se att det fanns något annat än vården. Nu mår jag så jäkla bra.”
