Dörren plingar till och in i caféet stiger sextonåriga Lollo Öst. Från topp till tå har hon klätt sig i svart. Men färgerna finns att hitta, i örat hänger ett regnbågshjärta och håret, som hon samlat i en sned tofs, skiner i klarblått.
– Jag ser kanske lite farligare ut än vad jag är. Gubbar och barn kan stirra på mig på spårvagnen. Men jag har lärt mig att bara le tillbaka så att de ska veta om att jag är snäll! En snäll rebell.
Det är svårt att tänka sig att Lollo, som dricker en apelsinjuice och bubblar av skratt, är någon som polisen i Göteborg lägger märke till. Men sedan hon började engagera sig som 12-åring i demonstrationer och manifestationer för bland annat feminism, HBTQ-rättigheter, djurens rättigheter, skolrätten och asylrätten, börjar polisen känna igen henne.
– Jag tror de tänker typ "Nämen nu är det ju hon igen, kan hon inte bara ge sig?"
Lollo skrattar.
– Men så länge det finns något att demonstrera för så kommer jag göra det.
Hon ser stolt ut över att polisen känner igen henne. Jag undrar varför.
– När de börjar ha koll på vem man är så vet de att man är någon som står för något. Det är ett kvitto på att jag kämpar.
Och kämpar gör hon. Tycker hon att hon ser någon orättvisa ingriper hon huvudstupa. Exempelvis har hon stoppat trafiken för att fördröja en tvångsdeportation av ett tjugotal afghanska ungdomar.
– Jag och några andra ungdomar satte oss framför en buss för att halta deportationen. Det var nog då som polisen började ha extra koll på mig.
Hon har även själv startat en demonstration mot NMR när de utan tillstånd demonstrerade framför en tysk kyrka.
– Min familj är tysk och vi var i Tyska kyrkan i Brunnsparken. Min mormor har själv fått uppleva konsekvenserna av andra världskriget. Plötsligt kom hon fram till oss och var helt förstörd, hon berättade att det var nazister framför kyrkan. Då blev jag förbannad.
Lollo och hennes mamma Betty Öst ställde sig framför NMR och protesterade. Sedan märkte de att fler och fler människor anslöt sig till deras motdemonstration.
– Plötsligt var vi massa människor där. Det är en demonstration som jag minns tydligt.
När hon berättar om allt hon skrikit och marscherat för lyser hon upp.
– Känslan går inte att beskriva. Jag tror att när vem som helst kämpar för det den brinner för så blir man exalterad. Man kan ofta känna som om man är ensam i världen. Men när man går tillsammans och demonstrerar för samma sak så inser man att man inte är det.
Men det det är inte bara för känslan som Lollo går i timmar tillsammans med andra i demonstrationer.
– När jag är vuxen och har barn... Ska jag då säga "Jag gjorde ingenting"? Om vi får en knäpp regering och demokratin försvinner ska jag bara sitta och klaga då? Jag vill säga att jag i alla fall gjorde något! Att jag kämpade skiten ur mig!
Lollo har fått nog av människor som bara klagar. Hon berättar att om man är missnöjd med något så måste man ut och skrika.
– Demonstrationer kan faktiskt förändra. Fundera över varför kvinnor har rösträtt idag. Det är för att kvinnor dog i demonstrationer för vår rättighet.
Lollo vet ännu inte riktigt vad hon vill bli.
– Drömmen är någonstans att få jobba med hundar och mänskliga rättigheter. Att kämpa för andra kommer jag alltid göra.
