Aldrig gör sig tidens gång så påmind som under våren. Efter att ha väntat på värmen sedan oktober sker allt plötsligt i ultrarapid och en dag ligger körsbärsblommorna redan på trottoaren. Det där som man påstod skulle göras under våren måste uträttas alldeles omedelbart för att hinnas med. Spring till uteserveringarna, ta ett pliktskyldigt premiärdopp och köp första bästa solglasögon (fjolårets försvann som vanligt under mystiska omständigheter).

För mig sammanfaller vårens intåg med att jag blir ett år äldre och i vår har jag avslutat mitt första kvartssekel på jorden. Att vara 25 är som att stå i spagat mellan två olika världar man inte riktigt hör hemma i. Ena foten på ett klibbigt bargolv med 18-åringar som tror att vi är jämngamla, oförstående om att de ser ut som barn i mina ögon. Andra foten står på en visning av en bostad som jag hade behövt en lottovinst för att köpa, jag hör mig själv ställa frågor om ytskikt och stambyten för att ingen ska syna min bluff.

Ena veckan håller jag en väns bebis, nästa vecka består varje måltid av snabbnudlar. Kassörerna ber om legitimation på Hemköp men inte på Ica. Jag har TikTok men använder sällan appen bland folk, jag vet att tummens rörelsemönster avslöjar att jag ägnar mig åt något som jag möjligtvis är lite för gammal för. 

Vem vet, när de sista blommorna vissnar har jag kanske tagit klivet över till andra sidan. Men mellan hägg och syren och ungdom och vuxen är det ju så mycket som ska hinnas med. Kanske nästa vår.