Det syns kanske inte på mig på bilden här ovan, men jag brinner för dragspel. Verkligen brinner för dragspel. Ni vet så där passionerat jättemycket att jag vill att alla ska få en chans att förlora sig i bälgens hemliga liv – var och när de än befinner sig.
Och hur löser man det? Tänker ni. Lugn, jag har en plan.
Jag har nämligen långt gångna affärsplaner på att köpa in 5 000 prima dragspel. Handklaver i olika storlekar som jag kommer att ställa ut på gator och torg i Stockholm och Göteborg.
Så när du, kära läsare, kommer gåendes på väg till dagislämning, jobb eller fest och andan faller på så är det bara att plocka upp ett dragspel och riva av en snoa eller en hambo. Eller varför inte ”Smoke On The Water”? Dragspel är gränslöst, som vi ”dragsters” brukar säga. Vi är roliga på det sättet.
Men han kommer ju att bli ruinerad, tänker ni. Ett hyggligt dragspel är inte gratis. För även om han dammsuger såväl Dalarna som Sydtyskland lär han knappast få tag i 5 000 begagnade spel för under fem miljoner kronor. Och det är väldigt lågt räknat.
Men även här har jag tänkt. Dragspelen är såklart låsta. Du måste låsa upp dem med en app. Tio kronor i startavgift och fem kronor låten, tänkte jag mig. Om det inte är en schottis. Dom tar jag 15 kronor för. Ni behöver inte veta varför…
Men allt fyllespelande på helgerna då? Folk kommer ju att bälga ihjäl sig? (Förlåt för den ordvitsen – jag är från Göteborg.)
Knappast mitt problem.
Dragspel under ansvar, säger jag.
Jag fattar att Sveriges två största städer kommer att översköljas av dragspel och att mitt tilltag kommer att skapa problem för en massa människor som redan i dag har det svårt med att ta sig fram på gator och torg på grund av ålder eller syn- och rörelsenedsättningar. Och är inte det här egentligen svaret på ett behov som aldrig funnits?
Fast det är ju knappast mitt problem – dragspel für alle, säger jag!
Eller vänta lite nu, är det verkligen dragspel vi pratar om? Tänker den, så här långt in i texten, kloke läsaren av denna text. Parallellerna med annat metallskrot, dom som en vacker vårdag för några år sedan plötsligt stod tvärs över varje trottoar, verkar för många.
Kanske, kanske inte. Det avgör ni bäst själva. Men båda behoven är i alla fall minst lika konstruerade och oombedda i mina ögon. Som ett monument över svaret på frågan vi aldrig ställde. I alla gathörn och tvärs över trottoaren.