Som alla 60-talsbarn som är resultatet av regnig industrisemester i tält eller stuga är jag följaktligen född i april. Den tidiga halvan av månaden, närmare bestämt.

Och när jag summerar mina 50+ födelsedagar kan jag konstatera att jag så väl åkt skidor som badat på nämnda dag. Det var en av många tjusningar med att vara ett aprilbarn när man var liten och vidare det som kallas aprilväder, tänker jag.

Nu är det inte så att jag redan börjat febra över min egen födelsedag så här nästan en månad i förväg. Däremot är det ju hög tid att planera årets semesteräventyr. Något jag personligen tycker man inte skulle behöva fundera kring förrän, typ, veckan innan.

Så vart vill jag då komma med allt ovanstående svammel, tänker ni? Svaret är Gotland. Det är dit vi vill åka i sommar, familjen och jag. Och det var också där det, enligt uppgift, var osedvanligt regnigt och kallt en industrisemester i mitten av 60-talet.

Men att jag blev till på grund av kyla och (o)gynnsamma väderförhållanden har jag i hela mitt liv misstänkt bara var något man skojade om i släkten. Ett sätt att förklara att det plötsligt blev ett sladdbarn efter brorsans nedkomst hela 14 år tidigare.

Så med Gotlandsstugan nybokad beslutade jag mig för att gå in på SMHI:s öppna historiska data och en gång för alla ta död på myten om omständigheterna kring min tillkomst.

Det blev precis tvärtom. Myten var ingen myt. Vilken skitsommar det var! Det visade sig att det dagarna nio månader före min nedkomst noterades svinkalla nätter, regn och en topptemperatur på blygsamma 14,8 grader Celsius mitt på dagen i Visby.

Så det är bara till att kapitulera – jag ÄR resultatet av en regnig vecka på Gotland. Och i sommar kommer jag tillbaka.