Det var en sval sommarmorgon 2014 som jag satt på bussen och tittade ut på de vida ängarna och svajande trädkronorna medan bussen skumpade fram på, för mig, okända vägar. Jag och killen bredvid mig hade fått instruktioner att hoppa av vid en hållplats, gå under en väg och upp på en ny väg och sedan 400 meter fram för att ta en ny buss. Det verkade rörigt. Mitt sällskap hade inte världens bästa lokalsinne och det var han som satt inne på instruktionerna. Men vi lyckades komma fram i något sånär tid med lite vägledning från lokalbefolkningen.
Väl framme i det mysiga radhusområdet sprang barn omkring barfota från hus till hus utan att vara oroliga för någon som helst trafik. Fjärilarna dansade i diket. Vattnet låg spegelblankt nere vid bryggorna.
Jag förstod direkt vad som lockade med att bo på Mälaröarna.
Och lika lite som jag visste då att killen som jag hängt med hit skulle bli min äkta hälft visste jag att jag sex år senare skulle bevaka denna idyll. Resan hit har inte bara gått över skumpiga bussresor och röriga väginstruktioner. Den har även gått över tunga kommunbeslut, besvikna föräldrar, glada kämpar och anpassade kulturevent.
Sedan några veckor tillbaka har du kunnat läsa mina texter i din lokaltidning. Och nu när vi blivit Mitt i Mälarö räknar jag med att hålla mig ännu mer à jour med vad som händer i Mälarens ö-rike. Det känns så kul att äntligen vara igång i den nya organisationen och kunna ge dig lokala nyheter varje vecka. Resan till din tidning har varit lång. Men nu är jag här! Vems texter du läser om sex år, det får framtiden utvisa.