Där kommer hon, i mittgången, föremålet för dopet.
Hon har nyligen lärt sig gå och ser ut att njuta av det. Ser ut som en prinsessa med rosenprytt diadem, vit klänning i tjockt siden, vita strumpor och vita kängor som bara vill ramla av.
Hon är tung nu, snart ett år och väger en del. Mamman håller henne framför sig och barnets ben sprattlar lite hit och dit, ena kängan ramlar av. Prästen pratar allvarsamt, men med ett glatt leende mot henne.
I kyrkbänkarna är vi tysta och högtidliga. Ska hon börja gråta? Men nej, det händer inte.
Hon är lugn och tittar med nyfikna ögon på allt som rör sig. När hon blir lite våt på huvudet hörs inte ett ljud. Hon döps till Maja Inga Ebba och går redan under namnet Maja.
Solen lyser in genom de stora kyrkfönstren och allt är precis så fint och underbart som det ska vara. Prästen ber oss att rada upp oss för ett gruppfoto. Han berättar att han tipsar sina prästkollegor om det. ”Det kommer en dag då Maja vill veta om dopet och vilka som var där”, säger han.
Ute blåser det. I den lilla byn pågår livet som vanligt, Ica har öppet och folk vandrar ut och in.
Vi, de priviligierade, som fått vara med om ett barndop, kommer finklädda och lite rört tårögda spatserande till våra bilar och festen.
Där är uppdukat med både sött och salt. Härliga tårtor med Maja spritsat överst. Bröd, ost, marmelad, kaffe och te.
Öppna paketen, hojtar någon när vi avslutat ätandet och drickandet.
Små och stora paket, fina papper och snören. Presenterna visas upp för Maja, som godkänner allt. Alltifrån fina halskedjor till klänningar, matbestick och gosedjur. Det är härligt att få ta del av Majas entusiasm när hon får se presenterna.
Fler än jag tänker säkert tillbaka på dop av egna barn. Sonen hade fyllt två och var präktigt tung. På genrepet lyckades han få grepp om själva dopfuntens ”balja” och lyfte upp den för att snabbt kasta ner den med ett härligt klingande ljud av stål. Prästen log. Därefter tog sonen fart mot utgången och tyckte han hade gjort sitt.
Hans namn blev Christofer med ytterligare två namn som tydliggör hans ursprung. Det är en blandning av namn från två olika kontinenter och han är mycket nöjd med att få behålla de namn han hade i sitt hemland tillsammans med det han fått i Sverige.
Namn är viktiga. Majas ytterligare två namn har såklart hittats i släkten och frågan hon säkert kommer att ställa är: ”hur kommer det sig att jag också fick heta Inga Ebba?”
Svaret på det tillsammans med gruppfotot kommer att förklara allt!